De viktiga

Vad vore vi utan alla de som står oss nära, alla de som betyder något? - De som får oss att ständigt ta stegen i framåtriktningen.
De som vet hur vi är och bör vara för att vara just vi...

Hur skulle vardagen se ut utan allt det där vanliga?
För det vanliga är ändå något som ofta tas för givet.
Det är just det vanliga, eller de vanliga som kan få oss att fortsätta.

Men att fortsätta är att ständigt göra nya erövringar; av problem, sysslor och så tiden.
De kan få oss att erövra vårt eget liv. Något som vi aldrig hade klarat utan dem.

För vem är man utan alla de som finns omkring?
Man är ju olika delar av sig själv beroende på vem som finns i närheten. Att förlora någon nära blir därför att för evigt förlora en bit av sin egen personlighet. För man kan aldrig återvända till att bli den man var då, för förutsättningarna är borta.

Det vore så mycket lättare att för alltid få behålla alla bitar av sig själv. För då måste ju alla andra finnas kvar.
Varför måste man ständigt bli lämnad?

Men det viktigaste är ju också att även en persons frånvaro kan påverka hur man är.
Först den rämnande hjälplösheten. Sen den desperata hårdheten. För att till sist övergå i en sorts mer bekvämt lugn.
För ingen kan någonsin lämna någon helt. Det finns för alltid någonting kvar.
Ändå blir man aldrig densamma. Precis som man aldrig kan återgå till att vara densamma efetr att ha träffat någon som får en att utvecklas. För utvecklingen bär vi ständigt med oss.

Men det är svårt.
Jag har alltid varit mest rädd för att bli lämnad ensam...
Men det är så fel att tro att man kommer att förbli ensam. För det finns alltid någonting kvar av den som lämnat. Och det finns alltid någon annan som aspirerar på att ta en vakant plats.

Men varför måste vi?
Jag vet inte... Kommer aldrig få reda på det heller.
Vissa delar av livet måste man bara äta upp, svälja som dom är. Precis som hostmedicinen - den smakar illa, men allting kommer att bli så mycket bättre.
För jag måste tro på att det blir till det bättre - hur skulle jag annars acceptera tanken på att leva? Det måste finnas ett syfte med sådant som händer. Livet är inte bara en slump.

Kanske uppfyller vi ett syfte med att finnas till.
Vissa brukar påstå att till exempel människor med utvecklingsstörning inte uppfyller något syfte. Men det gör de visst. Om inte annat så för att människor runt omkring ska lära sig förståelse, ödmjukhet och medkänsla.
Ibland behövs något extremt för att få andra människor att förstå sådant som är viktigt.

Jag vet att det här inte hjälper dig, men det hjälper mig att få skriva det. För jag är inte klar med mitt ännu. (Vissa dagar vill jag bara sitta och gråta en stund.)
Kram, "lilla" vännen...

Tillfällets låt: kent - Mannen i den vita hatten