Ja, jag hade visst lovat det. Nej, egentligen inte. Jag var bara full och sa att vi skulle ses då. Alltså nu. Ja, nu... Men jag antar att han inte är där nu ändå, eftersom han saknar sällskap. Och eftersom sällskapet saknas så infinner jag mig inte.
Ja, jag hade lovat att fika med killen på bussen. Eller iaf så lovade jag nånting liknande. Men när det kom ett sms så låtsades jag inte om det. Och när han sen ringde så vägrade jag svara. Varför gör jag så? Nej, jag ahde ju inte lovat och jag va väldigt full när jag sa att visst, det kunde vi göra nån gång... Men vem tror på att det faktiskt kommer att inträffa nån gång?
Jag skulle höra av mig när jag ville träffas. Det innebär ju också att säga till när man inte vill träffas. Så är det. Men så blev det inte. Jag låtsades som om han inte fanns. Nej, låtsades inte - det var väldigt påtagligt att han fanns nånstans där ute. Men jag klarade inte av att hantera det.
Och jag lovade att alltid finnas där för dig. Och jag gör så gott jag kan. Men du ser ju hur det kan gå för mig. Men det här lovade jag faktiskt. Det kanske är skillnad.
Men jag försöker.
Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Fria vägar ut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar