Ledsen

Ja, jag blev väldigt ledsen.
Visst är det konstigt hur man kan bli påverkad av en annan människa.
Han blev sur på mig. Han ville inte säga det, men jag märkte det. Och sen var det bara att skynda sig ut genom dörren.

Och jag blev ledsen. Kände mig simpel – skitig. Jag fick iaf duscha innan jag sprang. Sen hittade jag på att jag skulle vidare, för att slippa undan så fort som möjligt.
Det var ett sånt utsatt läge. Jag var utlämnad.

Varför blir jag så ledsen när jag äntligen lyckas med det som är så svårt? Jag sa nej. Jag tänkte på mig själv och insåg att det här går jag inte med på.

Han bad mig ställa upp, för det var ju för hans skull. Men jag ville inte, inte på bekostnad av mig själv.
På det sättet är det tur att jag inte känner nåt för honom, för då hade jag nog varit självuppoffrande, iaf till viss del.

Jag vägrade iaf att tillfredsställa honom på det sättet han ville.
Han kan inte ha förstått hur ont det kan göra… Jag försökte förklara, men han sa bara som andra före honom att han inte märkte av det. Som om det inte fanns bara för att han inte märkte nåt.
Det visar hur dåligt han känner mig – att han inte förstår att om jag någonsin säger nej så menar jag det verkligen.

Och sen ville han ha det förklarat för sig, varför jag vägrar. Ytterligare ett sätt att övertala mig.
Men jag kunde inte säga som det var: Att jag inte litar på nån…

Nu vet jag iaf att jag inte kan träffa honom mer. För han kommer ständigt att driva mig mot att gå med på det han begär av mig.
Och jag kan bara inte börja utplåna mig själv genom mina principer…

Ge fan i mig då! Varför lyssnar du inte?!

Tillfällets låt: Damien Rice - Cannonball