Nej, inte bara ibland.
Allting måste nån gång få ett slut...
Därför är det ofrånkomligt att han kommer att dö. Frågan är bara när...
Ibland händer sånt nu och ibland händer det senare.
När jag fick beskedet fick jag panik. Sånt här händer inte... Men det visade sig att det skulle inte hända, inte riktigt än...
För tre månader sen fick jag ett nytt besked. Återigen paniken! Jag bedömde det som att det var två veckor kvar. - Jag hade fel. Ibland är det så härligt att ha fel!
Ingen ny prognos, det är bara att vänta...
Och det enda jag kan göra är att hoppas...
- Bita ihop tänderna, knyta händerna, spänna ihop mig - hålla i mig. Men det kommer inte att göra någon skillnad ändå.
- Gå runt och le, vara glad och försöka göra livet lättare för andra. Men det hjälper inte.
Vissa saker kan inte undanröjas av andra, de måste man kämpa mot själv.
- Men hur ska du orka det..? Du som redan förlorat nästan allt...
Det enda du har kvar är livet, människorna omkring dig och så något som tycks parasitera på dig...
Idag är en dag då jag är medveten om livet och världen. En av få sådana dagar...
Ibland måste jag bara få slippa, glömma bort; förtränga.
Så snälla, fråga mig ingenting, låt mig få vara glad ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar