Så fint

När man är så här trött är det inte konstigt att man känner sig lite extra känslomässig...
Tryckte just igång en Winnerbäck-låt vars intro består av stråkar. Det kändes så fint.

Och så kom jag att tänka på andra fina saker:
- Jag får träffa iaf en mysig människa på fredag.
- Jag är bortbjuden på påsklunch på lördag.
- Jag ska få träffa en kille som jag inte sett på väldigt länge nån gång snart.
- Jag ska försöka ta mig tid att träffa farmor och farfar.
Och så det faktum att jag har suttit uppe alldeles för länge, för att jag tyckte nån var mysig...

Sen kom det mindre fina...
Jag måste berätta för Öberg att jag nog inte kan träffa honom nåt mer. Sånt kan inte jag... Jag kan bara inte säga nej, av rädsla för att göra illa någon. Men det värsta är ju att man kan göra någon ännu mer illa av att inte sätta upp tydliga gränser. Sen kan man ju göra sig själv väldigt illa...

Och så något fint men inte riktigt...
Att man kan bli så glad av något som inte existerar på riktigt. Jo, det jag gör just nu är reellt, men inte allt det som det handlar om. Fast egentligen handlar det ju om att det inte finns.
"Det låter fint - du låter fin." Låter det bekant?
Känns så mycket lättare att veta att du finns. Men ändå känns det konstigt att det liksom inte är på riktigt. Jo, allt du gör är på riktigt, liksom dina avsikter. Men du finns ju egentligen inte. Jag menar att jag inte kan leva mitt liv runt dig, eftersom jag aldrig kan veta om du finns där. Jo, det kanske jag kan veta, och jag kan veta att du aldrig kommer närmare än såhär. Det e nog det som känns så overkligt. Att finnas, göra, säga, men att inte kunna vara allt det på riktigt. Jag e ju så här på riktigt.
Förlåt, blev du ledsen nu? Och om jag gjort dig ledsen, så skulle jag hålla om dig tills du förstår, (för sån e jag), men det kan jag inte...

God natt!

Tillfällets låt: Lars Winnerbäck - Sagan om en fantasi