Plötsligt känner jag mig glad på ett varmt sätt...
- Nej, sånt här är farligt, sånt ska man inte hålla på med.
Och medan jag skriver så bara flinar jag...

- Nej!
Det är farligt att tänka för mycket, att bygga upp föreställningar och förhoppningar.
Jag vet ju att det bara kommer att visa sig vara helt fel...

Ändå måste jag föreviga det här i en blogg. För det va så länge sen: ett halvår. Så vad gör man..? Det är också viktigt att notera det här, så jag kan visa upp det för mig själv sen; titta hur dum du var och hur rätt du ändå hade!

Problemet är att jag har lite allmänna förhoppningar. Tänk om, liksom...?
Men den som jag verkligen tror på har glömt mig vid det här laget. Han har iofs fram till tisdag på sig. För då har det gått två veckor; de två veckorna som killar behöver på sig för att ringa. Och har det gått mer än två veckor, så kommer det aldrig att hända...
Därför får jag hoppas på någon som jagvet kommer vara fel. Men man vet ju aldrig, eller hur..?

Och jag har ju min sista/trygga utväg: När jag är så gammla som nästan 23 kommer jag att va färdigutbildad. Och har jag inte hittat nån då så kanske. Det är nog värt en chans iaf... =)

Kvällens Winnerbäck-citat:
"Stackars dig, stackars mig - det är en konstig värld vi lever i..."
*God natt!*