Vardagsfilosofi

Ännu en dag av upprörda tankar. Men det börjar klarna lite nu...
Nu känns allt liksom hopplöst istället...

Människan är ju en obeständig variabel. Därför går det ju aldrig att förutsäga utgången av något. Därför är allt mer eller mindre fel...

Så vad gör man? - Agerar utifrån sin personliga övertygelse.
Och ibland har man fel... Tyvärr... Och ibland blir man straffad för att man tror fel...

Det är svårt att leva, och det är omöjligt att alltid göra rätt.

Som om jag inte redan visste allt det här.
Jag tror att en av meningarna med människans existens är att underlätta för andra människor. För vi är för många för att alla ska kunna uträtta underverk. En del av oss måste vara reproducerande arbetare också.
Och ibland underlättar man andras reproduktion geom att bara finnas till. Därför är alla så viktiga.

Hur kan någon får för sig att man inte är viktig? En människa kan ju vara helt avgörande för en annan människas existens!
Jag tror att vi är för dåliga på att visa vad som verkligen betyder något för oss. Eller så är vi för bra på det, så att vi inte tas på allvar..?

Varför finns det människor som tror att de inte kan känna?
Varför finns det människor som inte vågar känna? - Att det ska göra så ont...

Jag vill vara en sån som kan!

6 kap. FB - Trött...

Så seeeg...
Plötsligt känns det verkligen att jag gör alldeles för mycket... Eller så är jag bara vanligt trött.

Idag var det spännande. Juridik är ju spännande, fast det visste jag ju redan.
Men jag kan bli så jävla förbannad!!
Familjerätt är inte kul. Det är ett så konservativt system. Nej, det är inte alltid bäst att bo med sina båda föräldrar! Och nej, det är inte alltid bäst att ha delad vårdnad! Aja, det finns ju utrymme för mina protester i lagen, men det känns inte tillräckligt.
När det handlar om människor, blir läget plötsligt så omöjligt... Det finns typ inget rätt, bara en massa fel. Så vad är då minst fel?
I vilket fall så opponerar jag mig mot den svenska familjesynen. Och att staten plötsligt ska agera förmyndare. Att en förälders övertygelse om god vårdnad inte alltid räcker. Och att det ibland räcker alldeles för långt...
1 + 1 = -1 Det blir aldrig mer än så...

De ringde från jobbet idag. Jag fick senare och längre arbetstid i helgen - såå bra! Så kanske jag får lite lön för april sen oxå...

Dagen inleddes med en mindre sovmorgon och en lugn morgon. Var hos mamma, så då gäller det att ha tid på morgonen, om mamma vill prata...
Blir alltid så nere av att va där - men det e väl för att hon alltid pratar om så jobbiga saker.

Klassen e bra iaf!

Fan, jag har verkligen inget å säga idag. Ändå skriver jag, som om det vore nån sorts måste. Det enda jag måste är att plugga, men jag orkar inte...
Så vad gör man? - Allt för att slippa..

*sover*

Översvämmad

Ja, nu förstår jag verkligen varför Benny aldrig har nån tid över...
- Idag var det introduktion inför nya kursen: Juridik i socialt arbete. Och plötsligt var jag översvämmad av allt plugg. Förarbeten, rättsfallsanalyser och så kursböckerna...
Aja, så kan det gå.
Jag som va så harmonisk och glad när jag studsade in på morgonen, blev plötsligt överspänd och ilsken... Ja, vid ett tillfälle kände jag nästan för att strypa Sara. Förlåt, men det är sant...

Och om jag inte va trött efter det där (och för lite sömn) så var det dags att jobba sen. Det är väldigt kul att jobba, men väldigt jobbigt... Och självklart skulle jag jobba med den mest energikrävande av dem alla: hela tiden vara energisk, rolig och aktiv!
Men jag gillar mitt jobb!

Och medan vi var ute på utflykt så sprang jag på en kille som jag inte träffat sen gymnasiet. Gillade inte riktigt hans attityd då, men nu verkade han ju väldigt trevlig. Det är ju sånt som kan få mig att vilja tänja på soloregeln...
Men, det hänger ju på att han ringer oxå, vilket säkert inte kommer att inträffa...
Och nu har jag visst gett mig in på nåt annat oxå - jag kan ju bara inte säga nej. Så på måndag händer det. Frågan är bara vad som blir konsekvenserna av det..?

Varför måste jag va så jävla paranoid för? Det vore så mycket enklare att bara lita på folk. Men sånt skulle ändå orsaka desto mer obehag - jag är ju paranoid av en anledning...

Aja, god natt!

Då var det dags för årets andra försök: Operation vårklädsel är inledd!
Första steget är att börja med vårjackan, det andra är gympaskorna, det tredje att byta ut halsduk, mössa och vantar mot tunnare varianter. Och sen är det vår! =)

Det här måste vara första morgonen på länge som jag kommer till skolan utan att behlva stressa. Det gjorde jag ju iofs på vägen hit. Men väl här kan jag ta det lugnt. =)

Imorse kändes det ju verkligensom vår: Det regnade... Och när regnar det, om inte i mellanårstiderna?
Jag brukar alltid säga att våren är min favoritårstid. För det är då det blir ljusare och alla färgerna börjar komma tillbaka. Men jag vet egentligen inte om jag gillar ljuset elelr värmen bäst.
I vilket fall är det härligt att dagarna blir längre. Det känns som att man hinner göra så mycket mer då. Igår kväll lyckades jag inte krypa ner under täcket förrän vid tolv och då kunde jag se att det redan fanns ett färgat, svagt ljus utanför fönstret. Det var härligt!

Idag är en sånd är dag då man blir påmind om att man lever: ont!
Men vad gör det när det beror på bra saker? =)
Hade jättekul igår - har verkligen saknat Sara! Och så va det skönt att träna, trots att jag alltid brukar va så mesig med sånt. Men jag fick ju köra lite spontan yoga också, så jag kände mig väldigt harmonisk...

Idag börjar nya kursen: juridik. Det ska bli spännande!
Men delar av det vi ska läsa känns som en upprepning av förra kursen. Men vad gör det? Det blir bara lättare att lära sig det! =)

Och idag får vi nytt folk i klassen - spännande, spänannde!!

Nej, nu får jag nog ge mig... Är lite trött på att skärmen blinkar. Kan man få skador på ögonen av sånt..?

Dagens låt: Kent - Sundance Kid
Kände mig plötsligt inte riktigt lika speedad, och så passar det bra till våren!

Bröllop, bröllop, bröllop..!

Precis som i sommar, sommar, sommar - det ska sjungas! =)

Ja, jag är så entusiastisk. Det här ska bli så bra!
Jag har i uppdrag att fixa musiken för kvällen. Alltså att ta fram förslag på låtar, att göra en bra mix av dem och att sen bränna ner dem på några CD-skivor.
Det här är ju jättespännande! Och ordningsmaniker som jag är så har jag ju kategoriserat listan, kursiverat alla låtar jag redan har och så skapat en mapp med bröllopsmusik med undermappar som matchar kategorierna. Tänk, va?
Ja, är det någon som kan skapa ordning här i världen, så är det jag! =)

I alla fall så är jag inte så bra på att komma på låtar som man kan dansa pardans till, typ foxtror och bugg... Ge mig ett tips, om du kan! =)

Men iaf, så är allt så roligt!
Och idag brände jag en test-CD, för att se om programmet funkade som det ska.
Ja, idag var en bra dag!

Idag var jag ute och tränade oxå - det va jätteskönt!
Jag, musiken och naturen (lite bilar oxå). =)
Hm, jag har nog fått skavsår... Men vad gör det?

God natt!
Redovisning imorn. Och så inlämning av hemtentan... Ta-da-da-da! (med lite spänning)

Nej, nu börjar jag bli speedad, alltså är jag väldigt trött...
Sov så gott nu... För det har jag för avsikt att göra!

Vart tar folk vägen?

Ja, ibland är ni bara helt onåbara... *suck*
Varför har man en telefon om man ändå inte svarar i den?
Och paranoid som man är, så tar man det personligt... Men det vet ju vännerna oxå.

Puss, då!

Nu vet jag varför det luktar så förjävligt när snön smälter.
Det är ju för att allt hundbajs, som slarviga och äckliga hundägare inte plockat upp utan istället gömt i snön, kommer fram igen...
Tur att man iaf är någorlunda täppt i näsan, så man slipper lite av eländet.

Dagens tillstånd är snudd på mer kritiskt än tidigare. Jag håller nog på att bli sjuk igen. Men sånt är väl livet - aldrig får man nån rast. I och för sig så får jag väl skylla mig själv, eftersom jag stressar alldeles för mycket. Och så får jag ju aldrig nån chans att vila när jag antingen jobbar eller är hos mamma på helgerna. Jag lever fel, helt enkelt.

Och nu ska jag stressa vidare, för annars blir duschen upptagen och varmvattnet tar slut...
Så vad gör man?

Varför är livet så ytligt?
Varför är allt så beroende av det man kan se?
Och varför ser jag det plötsligt osm något positivt att bli betraktad som ett objekt?

Men vad ska man göra?
Det första man ser är ju utseendet. Och sen måste man ta sig förbi det.
Frågan är då hur man vet om någon verkligen vill komma förbi, vill se allt annat som finns?

Här är jag! Se mig då! Nej, inte som jag ser ut, utan som jag är.
Se att jag inte är så som jag ser ut att vara. Kan du inte se förbi alla de intryck jag förmedlar, utan bara genomskåda mig, och se allt som är bara jag?

Det bor en fluga i mitt tangentbord.
Min bästa vän har blivit invaderad av ohyra.
Vad gör man då?
- Ja, inte ska man sova med datorn nåt mer iaf... =P

Jag tror att det är livet som är för innehållsrikt. Ibland händer det för mycket för att sätta sig ner och skriva om det.
Jag vet i all fall att livet är jävligt kul!

Men vad gör man när livet lägger i en högre växel och bara rusar förbi?
Det är ju inte bara att springa ikapp.

Jag tror det syns väldigt tydligt vad livet har gjort med mig det senaste året.
8 kilo är ganska mycket...
Ja, om man inte kan göra sig av med det man går och bär på, så varför inte göra sig av med en bit av sig själv..?

Varför inte ge tillbaka de bitar av mig som saknas?
- Ge mig min självkänsla nu!
Men sånt händer inte.

Jag tror att om man intalar sig själv att man är lycklig, så blir man till slut det. Fast på fel sätt. För man behöver förstå varför man är lycklig också, det gör man inte om man bara låtsas...

Ändå finns det så mycket att vara lycklig för. =)
Tack alla ni som gör livet lättare!

Hemtenta

Jag är hopplös!
Kan sitta i flera timmar och bara komma på en massa strunt att göra. Orkar liksom inte ta tag i mina uppgifter.
Men när jag väl börjat, så bara flyter det på. Och sen är det klart. Hur svårt kan det vara egentligen?
Tänk om jag bara hade börjat när jag skulle, då hade jag varit klar för länge sen...
Aja, men det är tydligen mitt sätt: dra ut på det så länge som möjligt, och sen bara spruta ur sig alla ord.
Men nu känns det ganska klart iaf. Och jag kan nog inte mer än så här, så bir det rest så blir det... *suck*

Livet é härligt! Det är kempegrejt!
Ja, i alla fall är det vad andra tror att jag tycker.

Jag har alltså lyckats! För jag vill att livet ska vara så...
Jag vill bara inte veta av att livet faktiskt är skit. För så länge jag inte tänker på det kan jag vara lycklig.
Så snälla, påminn mig inte om att det inte är sant...

Idag fick jag i alla fall erkännande för mitt utseende.
Det var en ytlig människa som såg en bild på mig och skickade ett mail om att han ville träffas. - Vad gör man då?
Nej, såklart. Vad ska jag med nån som är så ytlig till? Men å andra sidan går det inte att förneka att jag tyckte det va smickrande...
Så vad gör man? Jo, man agerar som den desperata singeln man är och stänger inga dörrar innan man provat. Ja, jag kan vara trysexual, om du så vill... =P

God natt!
Jag lär iaf somna med en gäspning och ett leende...

Principer

In my place, in my place were lines I couldn´t change...
I was lost, I was lost - crossed lines I shouldn´t have crossed...
If you go, if you go and leave me here on my own, then I´ll wait for you...
Please, please, please come back and sing to me...

Lyssnar och lyssnar...
På något sätt känns det så talande. Vad är det jag har hållit på med egentligen?
Jag skapade principer åt mig själv, för att inte kunna göra mig själv illa med mina handlingar. För ja, det finns andra former av självdestruktivitet, än dom där man gör fysiskt illa sig själv...
Jag pratade och pratade. Jag kan inte räkna alla gånger jag sa nej. Och jag trodde att han skulle förstå. Han sa att han förstod. Men han kunde inte stå ut med mitt beteende.
- Så vad gör man för att inte förlora någon man inte kan tänka sig att leva utan? Ja, man frångår sina skyddande principer.
Och han som sa att han respekterade mig för just de principerna, att jag hade koll på dem. Och ändå lyckades han få mig att frångå dem, även fast han visste hur viktiga de var...
- Min nya princip är att vara utan honom!
Men jag vet att jag inte kan hålla det, särskilt som jag precis ringde honom...

Men vad gör man? Jag kan inte längre förneka att han betyder alldeles för mycket för mig för att låta bli...
Principerna då?
Ja, nya principen blir att inte låta honomm komma tillräckligt nära för att kunna ta sig över mina gränser! Aja, det blir nog inte så svårt. Särskilt med tanke på hur svårtillgänglig han kan vara... Och det är bra - man ska sätta upp mål som man kan hålla!

Jag är alldeles för snäll. Jag bara böjer mig, ändrar, fixar. Inte ens en kompromiss, utan jag bara ger mig.
Idag berättade Karin om ett ex som hade som princip att alltid vinna, att alltid söndra.
- Så tänk om jag kuna hitta någon som ville söndra? Då skulle jag nog bli tillräckligt triggad för att stå på mig. Jag skulle krossa honom!Han skulle lära nig att aldrig mera vara mesig och mjuk...

I vilket fall är jag trött på att kompromissa med mig själv som insats! Där går min nya gräns. Och mitt motto ska vara: Ta mig som jag är, eller inte alls!
Mitt andra motto ska vara: This bitch bites!
Så nu är det bara för en mjukis som jag att hålla på gränserna - och bita ifrån!

Kör?

Ja, idag var inte min bästa dag. Särskilt inte som jag höll på att bli av med rösten, efterosm jag är förkyld... *suck*

Ja, jag har funderat på om jag verkligen ska göra det här... Och dagens inledning stärkte bara mina tvivel. Vad var det för musikval? Vart har popen tagit vägen, eller har hon inte hört talas om det?
Och så stämman... Jag tänkte, helt seriöst, att det måste vara nån som drev med med. Den lät ju förjävlig. Det blev bara bättre när den delvis dränktes av de andra.
Men sen lossnade det lite, när jag nästan lyckades komma igenom nästa sång.
Och sista sången fick mig att lyfta, för den var så lätt.

Men det var ingen som sa att det skulle vara så här svårt, och sånt här tempo... Jag är musikalisk, men det ger mig inte förmågan att kunna ta tonen som står på pappret. - Inte utan vägledning.
Så det här har verkligen varit tufft...

-------------------------------------------------------------------------------------------

Och utöver det här skulle jag försöka skriva hemtenta idag...
Ja, jag kom igång lite efter ett par timmar. Och skrev två sidor typ. Men sen hade jag förbrukat min tid. Den var slut, helt enkelt...
Ja, jag hade kunnat göra mer, men jag är bara så oinspirerad...
Varför är det så? Jag borde ju brinna för det här!
Kanske brinner jag inte alls just nu...

Men glöder gör jag iaf, även om jag är väldigt frusen av mig...
Jag känner att, trots kylan, ligger det och pyr inuti mig. Och det vill ta över, komma ut. Så jag är väldigt hoppfull inför framtiden.
- Jag kommer att fixa det här! Jag kommer att överleva, utan alltför stora men...
Vägen dit kan vara jobbig... Men jag glöder ju iaf! =)

Hoppas glöden kan värma upp sängen lite...
God natt!

Bröllop

Ja, är det inte otroligt!
Nej, det är inte jag som ska, men det känns nästan så, eftersom jag tänker allt mer på det.
Så mycket som måste fixas... Klänning, skor och så talet. Talet!

Det är ju min pappa som ska giftas bort, så det är klart att jag måste säga nånting...
Aja, det får lösa sig...

Fick precis en helvild idé på bröllopspresent: Jag och alla grabbarna ska spela in en egen version av Hooked on a feeling till dem. =)
Bara resten kvar då. Och så såklart att genomföra idén...

Mycket å göra, massor å göra!

Och i juli gifter sig min kusin också.
Och jag får gå på min första möhippa nånsin, han tjejs, som råkar va min chef... =)

Nej just nu handlar de flesta tankarna om bröllop...
Tänk vad mycket jobb det är... Bra att veta om man skulle bli knäpp nån gång.

Kram och god natt!!

Vill

Jag vill, vill, vill...
Det är så mycket som jag vill!
Just nu vill jag mest bara få energin tillbaka, så jag iaf orkar gå ut.
Men sen vill jag ju så mycket mer.

Jag vill och vill och vill. Har inte tid med annat än allt det jag vill göra och hinna med.
Kom på att jag har vanligtvis inte ens tid med att vara sjuk. För jag brukar inte bli sjuk förrän jag slappnar av, vilket bara brukar vara på loven.
Men det var iaf ett litet tag sen jag hade enorma stressyndrom. Vilket är bra.

Vill, vill, vill!
Ja, just det! Jag vill ju gå ut!
Och inte bara gå ut, jag vill ut också, och dansa...
Ut och vara lycklig, vacker och ouppnåelig...
Vill, vill vill känna att livet är härligt!
Och livet är härligt!

Saker blir underbara om man vill att de ska vara det!
Allt utom killar - de är lika hopplösa, till och med än nu mer hopplösa om man vill att de ska vara exceptionella...

Nej, nu ska jag hänga upp mig vid tanken/känslan "livet är härligt", för det vill jag!

Vill, vill vill!
Vill skicka en virtuell kram!! =)

Ord...

Kom att tänka på det jag skrev förut, om att jag var omöjlig att leva med för att jag var så krävande. Och det var ett ex som sa så till mig.
Tänk att jag är så bra på att komma ihåg elaka saker som andra sagt till mig.
Det kan ju bero på att det är väldigt många elaka saker.

Varför kan man inte bara låta en annan människa få leva sitt liv ifred? Jag brukar tänka att om man inte har något viktigt eller något snällt (som iofs är viktigt) att säga, så kan man lika gärna låta någon vara...
För ord är det värsta som finns.
Ja, jag älskar ord, för med dem kan man forma vackra saker. Och göra någon glad...
Men man kan ju också göra tvärt om, göra någon hemskt illa. Ja, skador läker och man kan minnas dem. Men det går aldrig att återupprepa minnen lika bra som när de handlar om ord.

Och så känner jag mig så där förtvivlat ledsen igen, som orden brukade få mig att känna mig.
Sist jag blev dumpad, så valde han faktiskt att inte ge mig några ord, för att inte göra mig ledsen. För jag borde ju evta själv vad jag inte tyckt varit bra och nöja mig med det. Ändå hade jag tvingat ur honom andra ord tidigare. Ja, tvingat, eftersom det var mitt beteende som tvingade honom att säga något elakt till mig. (Och hur förtvivlad blir man inte när man inser att man inte duger åt någon som man älskar..?)

Men vad värre är att man kan komma att tro på orden; att man inte är bra.
Jag trodde på att jag var hopplös, omöjlig och krävande. För varför skulle det inte vara sant, när han kände mig och borde veta vad han talade om?

Vet du vad du talar om?

Och jag återgår till den nyfunna ledsamheten...
Ska gotta mig lite åt den och tycka synd om mig själv. För när ska jag annars ha rätt att göra det utan att du kan hindra mig?

Vänner...

Tänk vad praktiskt det är att bara ha några få vänner...
Inte så många att hålla reda på, och inte för många att släppa in för nära.
Och så kan de alla få plats runt bordet när man vill äta nåt gott.

Men vad händer när de få vänner man har inte riktigt räcker till, när de är lite för få..?
Vad gör man när man ständigt tycks sitta själv på hemma-häckning..?

Då är det bara att ge upp och inse att ingen är som du och ingen kommer nånsin att bli det! Därför kommer du alltid att slutligen förbli ensam... För det finns ingen annan som står ut med dig.
- Tänk, att det faktiskt var en kille som sa det där sista till mig en gång...
Är jag så jävla krävande?
Själv tycker jag att jag alltid har för få krav. Visst kan vi göra så, visst, visst. Och nej, jag ställer inga krav förutom att du ska vara snäll mot mig.
Så gör vad fan du vill då! För ingen vill ändå vad jag vill... (Vad nu det är?)
Kanske ställer jag för få krav, så att man glömmer bort mig, när det är något..? Eller tror att det är ok.
Men lärde ni er aldrig nåt om mig? - Jag kan inte säga nej, och jag skulle aldrig drömma om att göra någon ledsen eller besviken - istället gör jag allt för att slippa, även om det innebär att utplåna mig själv.

Jag är trött på det här!
Och, nej, ni är inte hemska och så här vidriga. Men... Jag har inget mer tålamod (för jag är sjuk och har ont i huvudet), för det blir så lätt att lägga ihop all ensamhet och ta ut allt på en gång. Eller göra små bagateller till gigantiska världsproblem, bara för att det finns så många nonsenssaker att hänga upp sig på...
Men ge fan i mig då!

Och nej, jag vill inte alls ha nya vänner, för det är läskigt att lära känna nya människor. För tänk om de inte tycker om mig - vad ska jag göra då?
- Ser ni nu hur långt ni har fått mig att gå? Mitt starka, självständiga jag har rasat ihop och åter blivit den där formlösa, vedervärdiga klumpen som bara är paranoid och osäker...

Min favoritextrad är "What if I turn around and leave you, what if I turn back and tell you it´s too late..." För jag vill också ha förmågan att sätta gränser, säga nej.

Ja, då var man nere igen. Jag hatar att vara låg...
Så låt mig bara få sova... Låt mig slippa utplåna mig själv fler gånger...

Mat

Nu mår jag illa... Fortfarande...

Det är lite som att jag har samma förhållande till mat som en person med ätstörningar som ska lära sig äta normalt. Och jag har ändå bara varit utan några dagar.
- Hur mycket ska man äta för att bli mätt?
- Hur mycket krävs för att man ska må bra?

Ja, jag vet inte. Jag vet bara att idag blev det för mycket.
Det var ju inga stora mängder. Det hade varit lite om jag varit frisk. Men nu är jag inte det, så då blev det för mycket istället.
Typiskt.
Ja, hur mycket ska man äta när man är sjuk?

Tänk vilka lyxproblem man kan ha - jag har ju mat iaf...

Jag känner hur jag allt mer börjar återvända till livet... För jag blir bara gladare och gladare!
Och ibland räcker energin faktiskt till att göra det jag vill oxå.

Idag var jag på Frysen - var med och intervjuade en man om integration och ungdomar.

Hm, jag var kanske inte så frisk ändå. Har börjat känna mig illamående. Om jag vore hypokondriker skulle jag säga att jag fått typ Aids, så att jag har sänkt immunförsvar och åker på allt som finns, eftersom mina symptom förändras hela tiden...
Aja, på måndag kanske jag får ta lite prover och bli tagen på allvar. Det vore som att vinna högsta vinsten iaf... Tycker inte om husläkare...

Det är iaf sååå skönt att kunna/orka vara glad igen.

Men nu måste jag nog lägga mig ner, så jag kanske blir av med illamåendet.

God natt!

Hetare...

Konstigt nog tycks febern bara gå uppåt...
Och imorgon måste jag ju verkligen iväg - måste göra en intervju, som ska vara underlag till hemtentan som jag också måste börja fundera på hur jag ska få ihop...
Den här kursen har jag nog pluggat sämre än någonsin...

Förstår inte hur jag kan känna mig allt piggare, medan febern bara stiger...
Men energi har jag iaf - trodde jag, ja... Ja, jag trodde det tills jag faktiskt försökte göra nåt av allt det jag ville. Då blev jag yr i huvudet och sen var det slut med det...

Sen har jag fått nån konstig noja: Jag har fått för mig att jag inte vill vara ensam längre. Inte ens Fredrik har känts så omöjlig. Och då är det illa...
Jag har ju älskat att vara bara jag. Men nu skulle jag alltså kunna tänka mig att bjuda in nån i det...

I vilket fall måste jag skaffa mig en säng. För den här soffan håller på att ta kål på mig - den hårda jäkeln! Men då måste jag först ta mått på utrymmet som finns för sängen, vilket jag inte orkar just nu. Och sen måste jag åka till Ikea och prova - och sen ändå inte köpa nån, eftersom de är så dyra...

Appropå att ha nån så har jag typ blivit besatt av nån som jag aldrig ens träffat... Hur desperat får man bli, liksom?
Fast det är nog ändå ganska likt mig - intensivt, hetsigt, obetänksamt...

Satt och lyssnade på Andreas Mattsson. Kanske inte blir en alltför upplyftande spelning på födelsedagen. Men det blir nog mysigt.
Skönt då att Winnerbäck kommer som en räddare och har en spelning i slutet på sommaren. Nu måste jag bara hitta nån att gå med. Någon??
Och så blev jag bara tvungen att spela en massa Winnerbäck.

Nu ska jag försvinna tillbaka in i feberdrömmarna.
Kram och godnatt!

Att göra:

Här är en lista på sånt som jag skulle göra om huvudet inte vore alldeles feberdimmigt och kroppen inte vore trött och geléaktig...
Utan inbördes ordning...

* Hoppa runt i snön, iklädd ett ton med termokläder
* Tänka på hur jag ser ut
* Tänka på alla snyggingar jag skulle kunna träffa
* Plugga
* Träffa mina vänner
* Ge mig iväg ut och hitta en snygging att träffa
* Ringa nån snygging jag känner och åka dit
* Byta lakan
* Byta underkläder ;-P
* Ta mått på mitt rum
* Fundera på att sy på sommargardinerna
* Jobba
* Jobba mera...
* Tänka filosofiska tankar
* Prova nya tesorter
* Försöka hitta en vårjacka
* Köpa en klänning att ha på bröllop
* Träna
* Plugga in Andreas Mattssons låtar
* Plugga in körlåtar
* Plöja vanliga böcker
* Få hem min säng, eller hellre: Köpa en säng
* Stämma träff med nån som jag inte känner men är övertygad om är snygg
* Våldsgästa Benny
* Se till att lära känna Saras Robert bättre
* Gå på förhandsvisning när jag har fått biljetter
* Klippa mig lite
* Bli bästaste vän med Jessika
* Vattna min nya orkidé
* Scanna Egyptenbilder
* Städa i mailboxen
* Städa i mitt rum *suck*
* Åka till skolan
* Gå ut och dansa
* Gå på en kurs och lära mig nåt helt nytt, eller förbättra nåt gammalt
* Ringa Fredrik - inte alls!
* Komma ihåg att ringa folk över huvud taget
* Kunna hålla kvar en tanke i huvudet utan att den virvlar ifrån mig
* Äta ordentligt
* Plantera om kaktusarna
* Hitta nåt vettigt att fota upp de sista bilderna i kameran på
* Hälsa på farmor och farfar
* Pyssla om mamma
* Prata med folk omkring mig
* Lämna tillbaka mina låneböcker
* Dra upp mina jalusier och inte lida av det
* Resa upp min cykel

Och säkert en massa mer...
Tänk vad mycket man skulle kunna göra om man bara vore frisk...

Ont...

Varför ska det göra så jävla ont?
Som om jag inte hade tillräckligt ont redan innan...

Jag vill inte vara sjuk längre! Jag hatar att vara sjuk!

Men imorn ska jag ut och till skolan.
- Till vilken nytta?
Hm, kommer nog inte riktigt kunna ta in så mycket imorn... Huvudet är fullt av bomull. Och hjärnan studsar mot skallbenet så fort jag vrider på huvudet eller riktar om blicken...

Ja, det är sååå synd om mig...

Och det är sååå spännande att läsa om hur sjuk jag är...

En fördel är i alla fall att jag får tillbringa mer tid under mitt älskade täcke och ligga lite längre på min älskade kudde. Och bara känna mig sådär varm och omsluten.

En annan fördel är att det är helt ok att inte höra av sig till folk lika frekvent när man är sjuk . huvudet är ju fullt av ludd, så hur ska jag hitta ut till alla tankar på andra människor?
Och det är just det: Jag tänker inte på andra - det är skönt... (Om man bortser från feberdrömmarna då, men de brukar lämna mig nästan genast.)

Nej, nu ska jag krypa ner under täcket igen...
Och sova, sova, sova...

God natt!

Feber... - Igen!

Ja, nu igen...
Jag är nog ganska infektionskänslig. Borde kanske sätta mig i karantän. Men det går ju inte, för då måste jag ju vara ensam - och hur kul vore det?

Kanske vill jag inte vara ensam så länge till. Jag är väldigt bra på att fantisera i alla fall. Och jag blir desto bättre när jag har feberdrömmar...

Hade några vänner här på hemmakväll - det var toppen! Orkar inte hålla på och anstränga mig, men det här var precis lagom: sällskap, lugna aktiviteter - enkelt, liksom.

Hatar att vara sjuk!
Då kan man ju inte göra allt kul som man annars skulle ha gjort. Och inte allt tråkigt heller, för den delen - däremot kan man ha desto mer ångest över det.

Skulle ha gått på förhandvisning ikväll. Ville verkligen se filmen! Ville verkligen lära känna vännen, som skulle med, mer!
Det är så mycket som inte kan bli av.

Och imorgon skulle jag ha jobbat. Men jag kommer ju inte ens ut utanför dörren, så hur skulle det gå..?
Imorgon skulle jag ha sjungit också... Hm, jag är nog inte så bra på det här med att sjunga. Känner att jag kanske är en störning mer än en tillgång.
Och så har jag ju aldrig riktigt trivts i alltför stora tjejgrupper.
Men vad ska jag göra då?

Just nu ska jag i alla fall sova... Sova, sova, sova... Det enda jag har gjort de senaste två dagarna. Och så druckit nyponsoppa, förstås.
Kanske tappar jag de där kilona som jag gått upp den senaste månaden, nu när jag inte har nån aptit. Ja, man kan ju alltid hoppas.

God natt! (Och inte bara "sov gott", för nu är det ju faktiskt natt...)

Vardagsfilosofi

Vad vore jag utan dig?
Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga?
Svåra frågor...

Men det ännu svårare är att veta vad du vore utan mig..?
Hur skulle det vara om jag inte fanns?
Vad skulle du göra då?
Hur skulle världen se ut då?
Skulle den ens vara annorlunda?

Hittills har jag inte bidragit till något revolutionerande, vad jag vet.
Vad har jag då för mening med min existens? Påverkar jag världsalltet?

Finns det över huvud taget en mening med människan?

Det finns de som säger att vi är till för varandras skull. Men det är väl ändå lite för egocentriskt. Varför skulle människan finnas till för människan? Vilken vikt har människan i syftet med världen?

Det måste finnas nån ting mer! - Än det här...
Det måste finnas nånting större...

Men då skulle det ju oxå finnas ett syfte till att saker händer - och inte händer...
Och det tror jag inte riktigt på...

Jag vet inte riktigt alls vad jag tror på.

Jo, jag tror att om det finns något större än människan, så är hon för dum för att inse vad detta något är.
Så det så!

Mm, vardagsfilosofi var det...
God natt!

Tidseffektivitet

Det är inte klokt hur effektiv man kan vara ibland!
Idag har jag hunnit med allt, allt, allt! (nästan iaf)

Dagen började iaf med ett leende.
På mitten nådde jag större självinsikt.
Och den avslutades tillsammans med en av mina bästaste vänner!

Det enda jag aldrig riktigt hinner med i min effektivitetsnoja är att sova...
Så det är bäst att passa på när man väl får tid.
Som nu... - God natt!

Aldrig mera snäll...

Men låt mig va!
Bara för att jag är snäll mot dig, betyder det inte att jag vill något mer än att just vara snäll...

Jag är alldeles för snäll.
Och det går bara ut över mig...
Jag uppmärksammar andra. Och jag har svårt att säga nej.
Den här kombinationen kan vara direkt dödlig för ens sociala liv...

Var går gränsen för hur snäll man kan vara mot någon som inte är van vid det?
Var går min gräns?
- Den är när jag inte får vara ifred! Och när jag övertolkas i mitt beteende.
Ett leende är just bara ett leende. Även om det är ämnat för dig.

Så låt mig va!

Ge fan i mina grejer!

Just det!
Och ge fan mig när du ändå när igång!!

Ja, jag är jävligt trött, och på riktigt dåligt humör!
- Så våga inte ens titta på mig, för då flyger jag på dig!

Nu orkar jag bara inte längre...
Har kämpat mig igenom en helvetiskt lång dag. Bara för att komma hem och inse att min personliga sfär är invaderad.
Ge fan i mina grejer!

Det finns en konstig kollektiv äganderätt i en familj, ingen tydlig gräns mellan "mitt" och "ditt". Så då blir det ju lite konstigt när det finns någon som står lite utanför familjegemenskapen och vill ha sina saker ifred.
Nej, jag har köpt mina grejer själv, och till mig. Det betyder att de inte är till för att du ska nyttja dem. Och nej, jag är inte kinkig eller orimlig. Jag vet var gränsen går. Dock är gränsen tydligen för otydlig när mina grejer befinner sig på allmänna ytor, som i badrummet.
Men jag går väl ändå inte upp och använder din deo, så ge då fan i mina grejer!

Och varför vill jag inte låna ut mina grejer:
1. De är mina och inköpta för min skull.
2. Andra uppskattar dem inte på samma sätt, och därför får man aldrig tillbaka dem i samma skick.
3. Se ovan + andra tappar gärna bort mina saker.
4. Jag vill vara säker på att jag har fräscha grejer i badrummet och inget som är indränkt i någon annans svett...
5. Jag behöver mina egna saker för att känna att jag har en egen plats och nånting privat. Så tar du mina grejer är det detsamma som att inkräkta i mitt liv.

Andra har också väldigt svårt att förstå varför jag märker vissa matvaror i kylen. Jo, det är för att jag har köpt dem för att äta till lunch en dag. Inte för att andra ska äta dem till mellanmål, för sånt kan andra finansiera. Är det så svårt att se att jag har ett eget hushåll i huset?
Nej, men det är oförståeligt. Varför göra eget när man kan få andra att göra det åt en..?

Familjeliv är inte lätt. I alla fall när man vägrar vara en självklar del av kollektivet. Men vad ska jag med ett kollektiv till? Det är ju bara ivägen...
Jag vill nog inte ha familjen så här nära inpå. I alla fall inte när de vägrar förstå mina värderingar.
Jag vill bara vara ifred! - I alla fall just nu, för annars kommer jag att strypa någon snart...

Så då var det skrivet, nu kan jag lämna det...
*kroppen vibrerar*
Nej, jag kan inte släppa det ännu, är för trött...
Men imorgon så...

Hemma

Äntligen hemma...
Eller inte?

Ja, det är avkopplande att få bara vara. Men det är ju också hemma som alla andra måsten finns:
Skolan och jobbet...
Vart ska man då ta vägen..?
Jag har inte tid med semester. Men jag har 6 timmar kvar innan jag måste krypa fram ur täckets värme...
Snälla låt mig få bara soooova...

God natt!

Livet är inte lätt...

Men varför göra det lätt när man kan komplicera det hela..? ;-P

Varför hamnar man i situationer som man inte orkar stanna kvar i?
Varför känns de strider man placeras i så omöjliga att vinna?
Det är inte rätt att vanmakt och förtvivlan kan driva en bort från dem man älskar...

Människan har två grundinstinkter i svåra lägen: Kamp och Flykt.
Vad man gör beror på hur man är som person, men också på situationen.

Hur gör man för att slåss mot cancer? Hur gör man för att vinna en strid som är dömd att misslyckas..? - Då återstår bara flykten.
Men om man ändå vill slåss, vinna över det oövervinnerliga, vem ska man då slåss mot? Vem tar man ut sina aggressioner på? Och vad handlar den nya kampen om?
Jag tror att om man i regel är en människa som slåss, så kommer man alltid att hitta något att slåss mot - även om det inte motsvarar det man ville övervinna från början.

Men vad ska kampen handla om egentligen? För man kan ju inte slåss mot något som inte infinner sig i fighten.
Jag tror att kampen egentligen borde handla om att övervinna rädslan...
Det finns så många rädslor i den här kampen. Det handlar om att vara rädd för att förlora någon man älskar, förlora viktiga delar av sitt liv, förlora sin position i sammanhaget, förlora sitt anseende och självförtroende, förlora bilden av sig själv...

Hur förblir man hel när hela ens värld slits i bitar?

Hur överlever man när de man älskar inte gör det?
Hur hanterar man en situation då det bara är att vänta på att det onämnbara ska inträffa?
Och hur klarar man av att fortsätta existera i en omgivning som inte förstår eller kan hantera motiven till att man behandlar dem illa?

Det går att förlåta och acceptera mycket. Och mycket kan förklaras bort genom att skylla på att någon mår dåligt. Men hur långt får man gå?

Hur ska man kunna hålla ihop allt? Få dem att kliva ur sin egocentrerade desillusion och "se" situationen? Övertala det oundvikliga att inte inträffa? Få det oövervinnerliga att försvinna och lämna oss ifred?!
- Jag vet inte... Vad ska jag göra..?
Nej, det här är inte min strid, jag vet det. Men jag berörs ändå så mycket av den...

Varför försätts man i maktlöshet..?
*hata*
Hata, hata, hata!
Jag hatar egocentrering, maktlöshet, orättvisa, sorg.
Jag hatar cancer!

Psykologi

Har man en gång börjat läsa så finns det ingen återvändo.
Då är man för alltid dömd att psykologisera kring omgivningen. Att hamna utanför händelseförlopp och handlingar och övertolka dem.

Så här sitter jag mitt i en katastrof.
Och det enda jag verkligen kan göra är att genomskåda deras beteenden.
För jag vet varför de gör som de gör, även om de inte vet om det själva. De är så uppenbara.
Och så tror de att ingen ser eller förstår vad de håller på med. De försöker döja sitt förakt för varann...

Det är som att jag vore en joker i leken. Jag kan vara vad som helst. Jag kan avgöra spelet. Men jag kan också vara utan betydelse alls.
Men jag är inte här för att få dem att inse varför de gör som de gör, varför livet är som det är. Jag är här för att jag är ombedd att underlätta situationen.
Och sen när blir något lättare för att man blir avslöjad i sina hemliga motiv, när just dess hemligheter behövs för att stå ut, stå ut lite till, bara lite till..?
Men jag vet att jag är desto viktigare sen, när det praktiska inte har samma betydelse, när de har ett behov av att reflektera kring hur och varför.
Så jag väntar...

Men det känns ändå så konstigt att vara i ett sammanhang, men ändå placeras utanför...
Att höra dit, men ändå inte.
Och att sen se igenom allt som händer. Det är som att vara jokern i en Shakespeare-pjäs. *flummigt*
(Ja, jag kanske tillskriver mig för stora psykologiska kunskaper, men mycket är uppenbart.)

Roller

Går det att leva upp till alla roller man har i livet..?
Är alla roller förenliga..?
Är det möjligt att leva ett mångfacetterat liv?
Går det att ha flera liv i ett?

Syster & Dotter
Student
Vårdare
Vän
= mina roller eller mina liv

Hur gör man? Vad ska prioriteras och vem blir lidande?
Har kommit på att det är nog i den där ordningen som saker prioriteras. För jag har blivit väldigt dålig på att höra av mig till mina vänner...

Förlåt...
Aja, ni vet ju var jag finns, eller borde finnas...

Vad gör man när livet är tröttsamt?

Stämningen är låg...
Alla stör sig på varann med varken orkar eller vågar göra något åt det. De är för utlämnade åt varandra...
Och hela tiden får jag något nytt att förhålla mig till, fler förmaningar, som om jag vore ett litet barn...
Men jag behöver göra saker på mitt sätt, för att jag ska orka med dem. Det måste vara roligt, annars funkar det inte för mig...

Vad man än gör så blir det fel.
- Kan du inte baka lite så vi har till sen?
Ok, då gör jag väl kolakakor och nån typ sockerkaka.
- Nej, gör nåt som vi kan frysa och plocka fram några i taget.
Ok, jag hittar på nåt...
- Du, nu går det inte längre, för nu mår han illa av bakdoften. Vi måste flytta på allt. Det går inte att baka mer.
- Du, kan du hjälpa till med maten?
Ok, men det hade jag redan räknat med att göra.
(Plötsligt har man någon som hänger över axeln och kikar ner i grytan.)
- Du har väl tillräckligt med soya i det där?
Nja, jag tog så som jag trodde skulle vara bra...
- Ja, men vi brukar ha mycket mer än så.
(Här sträcks en hand fram och öser ner soya i grytan.)
Jag rusar runt för att hinna duka och göra sallad innan maten är klar...
- Du kan inte springa runt så där, inga häftiga rörelser, för nu mår han illa...
Ja, ok, jag ska inte springa.

Vad gör jag för fel?
Jag finns till i en värld där människorna inte har full kontroll över sina liv. Därför försöker de kompensera och ha full kontroll över det lilla som finns kvar - jag...
Jag vet ju vad de håller på med (även fast de själva inte inser det). Ändå är det jobbigt, det gör ont att försöka, försöka, försöka och ändå inte räcka till...
Nej, jag har egentligen aldrig tid att baka, jag är inte särskilt duktig på att laga mat och jag tycker att saker är roligare om de utförs med lite tempo... Jag är bara en, som ska behaga fyra olika personer i deras sätt att leva... Men jag är också en person med ett eget sätt att fungera.

Det är iaf inte alltid så här. Jag kan ju alltid åka hem. Och det ska jag göra snart... Hem och vila. Eller iaf hem och ha det mera vilsamt, för hemma finns ju skolan och jobbet och så allt annat som man ska förhålla sig till...

Så vad gör man när livet är tröttsamt, som nu?
- Skapar sig ett nytt liv: Sätter på freestylen och stänger ute skiten. Håller uppe tempot, energin och humöret. Dansar runt i köket där ingen ser mig.
Ni finns inte, ni finns inte! Världen finns inte! Här är bara jag, jag och mina toner. Jag som är fri, jag som är jag. Jag som äntligen kan andas...

Bakis?

Varm andedräkt, som kondenseras i mitt öra...
Någon som vill så mycket mer än att bara andas.
Men, "I´m not that easy..."

Inatt hade jag så många uppslag, så mycket att skriva om, att jag nästan längtade hem...
Men väl hemma var allt som bortblåst och jag ville bara sova...
Så jag och min "gorgeous little bum" kröp ner under täcket och föll i djup sömn.

Trodde inte att det skulle bli så kul igår. För hur kan ett liveband av klass B leva upp till mina dansbehov? Och sen när kommer jag bra överens med dörrvakter?

Det är kul att se vilket intryck man gör på människor, det är intrycket i sig som jag inte tycker om.
Jag kan i alla fall trösta mig med att de flesta inte vågar ändå. Och om de vågar, så är de ändå inget att ha, för då är de för fulla, för självupptagna, för mesiga eller för korkade.
Jag undrar under vilken kategori de föll under igår..?
Men jag är ju för "sweet" för att göra nånting av något. Jag är också för "sweet" för att låtsas om vad andra vill, och istället vända andra kinden till...
Jag är till och med "feathered", nästintill bräcklig. Men "this bird bites"!

Dagen var konstig... Jag fick för mig att jag skulla hinna mer än vad som var rimligt...
Och det som hör på att fälla mig i mitt sysslomaraton var en vanlig enkel konversation mellan två övertrötta människor som ville ha lite kul. Och så min egen trötthet.

Men jag insåg en sak om mina känslor igår. Det var så uppenbart när jag fick ont i magen av en bild. Och när jag drog mig för att ringa ett telefonsamtal, och ringde en massa andra först...
Men vad ska man ta sig till när man vet att ens känslor inte kommer att uppskattas..?

Usch så mycket onyttigt det blev igår: chips, pizza, cider, fulla och kåta män...
Vilken tur att jag dansade bort det mesta av det!

Igår insåg jag hur mycket jag behöver musiken. När jag inte hade den så susade det runt toner i mitt huvud. Det kändes ensamt...
Sen blev det "crowded".

Vad är det som får folk från andra länder att typ bara umgås med andra turister på sin semester. Det blir liksom ett eget litet land i stan. Visste inte att såna ställen fanns; där man måste prata engelska för att göra sig förstådd. Men ibland är inte det heller tillräckligt. Det enda universella som finns är kroppsspråket. Och hur tydligt är det när man är full..?

Idag är jag så jävla trött... Ännu tröttare igår. Och ja, jag har huvudvärk, men jag är ändå inte bakis...
Ännu en dag ska jag vara övereffektiv med tiden... Måste runt, runt och bort, bort.

Igår skulle jag bara hem, hem. "Where do you live?"
- I won´t tell you...
- Why?
- Because I don´t want you there...
- Why?
- Because I´m not that easy!

Jag har i alla fall känt mig lite internationell för en stund... Varit som främlign i min egen stad...
Jag har också känt mig fri.
När jag dansar är jag bara jag och det känns underbart!

Jag fick i alla fall vara "sweet" hela natten. För ingen kom så nära att jag behövde tillämpa aggressivt kroppsspråk. Skönt, för om inte annat så hade nog min fina relation till vakterna förstörts... Igår hade jagen bra relation till alla, utom han som var för självupptagen för att se mig...
Det är ju egentligen helt logiskt att man blir mer synlig ju mindre antal människor det finns på ett ställe. Dock vet jag att det också beror på sexuell desperation...

På vägen hem trodde jag att jag skulle förfrysa något. Men jag klarade mig. Och så fick jag en trevlig pratstund med en uteliggare vid Centralen.

Och nu har jag inte ens nämnt dagen i förrgår. Den var för tidseffektiv även den. Så det går inte att urskilja något jag gjort då...

Nu måste jag nog ta mig i kragen och hoppa n i duschen, för att slippa stressa så mycket sen...
För nu går det inte att låtsas att verkligheten inte finns, nu måste jag finnas på riktigt.
Och jag som bara vill dansa...
Jag vill bara leva...

Morgonrutin

Tänk att på morgonen, få bli mött av ett skratt. Eller en blick, den där blicken. Den som säger "jag tycker om dig"...
Det måste vara den bästa starten på dagen som finns.
Eller att bli mött av ett glatt "hej". Och så fort han hör på rösten vem du är så nästan flyger han ur sängen och ska pussas och hålla handen...
Det måste vara den bästa starten på dagen som finns.

Imorse tittade jag ut genom fönstret och fick se vad natten lämnat efter sig: en värld av snö!
Och jag myste lite extra där under täcket innan jag slutligen var tvungen att gå upp...
Och väl utomhus skärmade jag av mig med musiken, andades jag med hjälp av musiken. Och kombinationen av gravitation och snöfall är underbar!!

Den här dagen är underbar, just nu i alla fall...
Mina jobbmorgnar förgyller mitt liv, gör det lättare att leva...