Har man en gång börjat läsa så finns det ingen återvändo.
Då är man för alltid dömd att psykologisera kring omgivningen. Att hamna utanför händelseförlopp och handlingar och övertolka dem.
Så här sitter jag mitt i en katastrof.
Och det enda jag verkligen kan göra är att genomskåda deras beteenden.
För jag vet varför de gör som de gör, även om de inte vet om det själva. De är så uppenbara.
Och så tror de att ingen ser eller förstår vad de håller på med. De försöker döja sitt förakt för varann...
Det är som att jag vore en joker i leken. Jag kan vara vad som helst. Jag kan avgöra spelet. Men jag kan också vara utan betydelse alls.
Men jag är inte här för att få dem att inse varför de gör som de gör, varför livet är som det är. Jag är här för att jag är ombedd att underlätta situationen.
Och sen när blir något lättare för att man blir avslöjad i sina hemliga motiv, när just dess hemligheter behövs för att stå ut, stå ut lite till, bara lite till..?
Men jag vet att jag är desto viktigare sen, när det praktiska inte har samma betydelse, när de har ett behov av att reflektera kring hur och varför.
Så jag väntar...
Men det känns ändå så konstigt att vara i ett sammanhang, men ändå placeras utanför...
Att höra dit, men ändå inte.
Och att sen se igenom allt som händer. Det är som att vara jokern i en Shakespeare-pjäs. *flummigt*
(Ja, jag kanske tillskriver mig för stora psykologiska kunskaper, men mycket är uppenbart.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar