Varför är livet så ytligt?
Varför är allt så beroende av det man kan se?
Och varför ser jag det plötsligt osm något positivt att bli betraktad som ett objekt?

Men vad ska man göra?
Det första man ser är ju utseendet. Och sen måste man ta sig förbi det.
Frågan är då hur man vet om någon verkligen vill komma förbi, vill se allt annat som finns?

Här är jag! Se mig då! Nej, inte som jag ser ut, utan som jag är.
Se att jag inte är så som jag ser ut att vara. Kan du inte se förbi alla de intryck jag förmedlar, utan bara genomskåda mig, och se allt som är bara jag?