Ord...

Kom att tänka på det jag skrev förut, om att jag var omöjlig att leva med för att jag var så krävande. Och det var ett ex som sa så till mig.
Tänk att jag är så bra på att komma ihåg elaka saker som andra sagt till mig.
Det kan ju bero på att det är väldigt många elaka saker.

Varför kan man inte bara låta en annan människa få leva sitt liv ifred? Jag brukar tänka att om man inte har något viktigt eller något snällt (som iofs är viktigt) att säga, så kan man lika gärna låta någon vara...
För ord är det värsta som finns.
Ja, jag älskar ord, för med dem kan man forma vackra saker. Och göra någon glad...
Men man kan ju också göra tvärt om, göra någon hemskt illa. Ja, skador läker och man kan minnas dem. Men det går aldrig att återupprepa minnen lika bra som när de handlar om ord.

Och så känner jag mig så där förtvivlat ledsen igen, som orden brukade få mig att känna mig.
Sist jag blev dumpad, så valde han faktiskt att inte ge mig några ord, för att inte göra mig ledsen. För jag borde ju evta själv vad jag inte tyckt varit bra och nöja mig med det. Ändå hade jag tvingat ur honom andra ord tidigare. Ja, tvingat, eftersom det var mitt beteende som tvingade honom att säga något elakt till mig. (Och hur förtvivlad blir man inte när man inser att man inte duger åt någon som man älskar..?)

Men vad värre är att man kan komma att tro på orden; att man inte är bra.
Jag trodde på att jag var hopplös, omöjlig och krävande. För varför skulle det inte vara sant, när han kände mig och borde veta vad han talade om?

Vet du vad du talar om?

Och jag återgår till den nyfunna ledsamheten...
Ska gotta mig lite åt den och tycka synd om mig själv. För när ska jag annars ha rätt att göra det utan att du kan hindra mig?