Livet är inte lätt...

Men varför göra det lätt när man kan komplicera det hela..? ;-P

Varför hamnar man i situationer som man inte orkar stanna kvar i?
Varför känns de strider man placeras i så omöjliga att vinna?
Det är inte rätt att vanmakt och förtvivlan kan driva en bort från dem man älskar...

Människan har två grundinstinkter i svåra lägen: Kamp och Flykt.
Vad man gör beror på hur man är som person, men också på situationen.

Hur gör man för att slåss mot cancer? Hur gör man för att vinna en strid som är dömd att misslyckas..? - Då återstår bara flykten.
Men om man ändå vill slåss, vinna över det oövervinnerliga, vem ska man då slåss mot? Vem tar man ut sina aggressioner på? Och vad handlar den nya kampen om?
Jag tror att om man i regel är en människa som slåss, så kommer man alltid att hitta något att slåss mot - även om det inte motsvarar det man ville övervinna från början.

Men vad ska kampen handla om egentligen? För man kan ju inte slåss mot något som inte infinner sig i fighten.
Jag tror att kampen egentligen borde handla om att övervinna rädslan...
Det finns så många rädslor i den här kampen. Det handlar om att vara rädd för att förlora någon man älskar, förlora viktiga delar av sitt liv, förlora sin position i sammanhaget, förlora sitt anseende och självförtroende, förlora bilden av sig själv...

Hur förblir man hel när hela ens värld slits i bitar?

Hur överlever man när de man älskar inte gör det?
Hur hanterar man en situation då det bara är att vänta på att det onämnbara ska inträffa?
Och hur klarar man av att fortsätta existera i en omgivning som inte förstår eller kan hantera motiven till att man behandlar dem illa?

Det går att förlåta och acceptera mycket. Och mycket kan förklaras bort genom att skylla på att någon mår dåligt. Men hur långt får man gå?

Hur ska man kunna hålla ihop allt? Få dem att kliva ur sin egocentrerade desillusion och "se" situationen? Övertala det oundvikliga att inte inträffa? Få det oövervinnerliga att försvinna och lämna oss ifred?!
- Jag vet inte... Vad ska jag göra..?
Nej, det här är inte min strid, jag vet det. Men jag berörs ändå så mycket av den...

Varför försätts man i maktlöshet..?
*hata*
Hata, hata, hata!
Jag hatar egocentrering, maktlöshet, orättvisa, sorg.
Jag hatar cancer!