Vad händer när man plötsligt inser att världen inte kan leva upp till ens förväntningar?
Hur hanterar man det?
Kommer besvikelsen någonsin att försvinna?
- Eller räcker det med en omvärdering av förväntningarna?
I det här fallet tror jag faktiskt inte att förväntningarna är för höga.
Jag tror däremot att de behöver ett tillägg: "Upphör aldrig att förvånas, upphör aldrig att bli besviken."
Nej, jag tror inte att det är rätt att inte ha förväntningar, för att slippa bli besviken.
Däremot tror jag att det är viktigt att vara medveten om att amn kan bli just, besviken...
Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Att någon ska förstå hur jag har det.
Att någon ska se mitt liv, hur jag gör det.
Och att någon ska visa hänsyn genom att inte göra inskränkningar i det jag försöker uppnå;ett drägligt och väl fungerande liv...
Ja ok, jag har väl enormt mycket hormoner just nu. Men jag tycker ändå att jag kan ha rätt att vara ledsen...
Och så är jag trött... Då blir allting så mycket större.
Men tänk om det inte är litet, tänk om det är många små saker som har satts ihop till någonting som blev alldeles för stort...
Ja, så är det nog.
Jag har sparat för länge.
Och så har jag något stort att hantera också...
Hur gör man?
Hur får man sitt liv att fungera som man vill?
Det är såna här stunder som man inte vill vara ensam...
Är det sånt man har vänner till kanske?
Men egentligen så klarar jag inte av sällskap just nu... Känner mig så avig, obekväm, fel...
Så nu ska jag retirera till mitt hörn och gömma mig under täcket.
Vrida mig av olust en stund innan jag somnar.
Sen kommer jag att vakna alldeles för tidigt och jobba ett morgonpass.
Men innan dess måste jag in i badrummet - och varför är jag inte där nu? För att det är ockuperat...
Jag vill ju bara få sova...
God natt till er som kan sova gott!
tisdag, februari 28, 2006
måndag, februari 27, 2006
Skitdag!
Det känns inte bra att bli påmind om verkligheten...
Jag trodde ju inte att det skulle bli så här svårt...
Men det är klart att ingenting är lätt...
Om livet vore lätt, så vore det ju ingen konst att leva.
För det är en konst att leva.
Jag trodde att man nån gång skulle få en paus från eländet i livet. Och jag hade rätt, men pausen blev väldigt kort.
Ständigt bli man nedtagen på jorden, ned i en grop bara! Och sen får man klättra bäst man kan...
- Fast vissa är ju väldigt bra på att klättra.
Jag önskar att jag vore bra på att släta ut livet - att det inte gick upp så långt och framför allt inte ner så långt...
Men å andra sidan så älskar jag ju att vara där uppe! - Lever för kicken, som Winnerbäck skulle ha sagt...
Det är farligt sånt där. Att vilja vara uppe, då blir det lätt att man tar den lättaste vägen...
Jag är bra på att göra det lätt för mig. Hm... Men jag vill ha ett lätt liv.
- Kan man bli lycklig även om livet inte är lätt?
- Skulle jag kunna leva ett lätt liv?
Det känns inte heller bra att bli betraktad med medlidande!
Jag säger till om jag vill ha sympati! (Och det är skillnad mellan sympati och empati...)
Ja, jag är tillräckligt kompetent för att kunna prata och uttrycka mina önskningar!
- Bara för att jag har det jobbigt just nu, betyder det inte att jag inte är densamma som innan. - Jag är ju jag! Så behandla mig som vanligt då! Jag vill ha ett vanligt liv så länge det är möjligt...
Nej, nu är det dags att ägna sig åt lite ytligheter. Engagera sig i någons fiktiva verklighet en stund.
God natt!
Jag trodde ju inte att det skulle bli så här svårt...
Men det är klart att ingenting är lätt...
Om livet vore lätt, så vore det ju ingen konst att leva.
För det är en konst att leva.
Jag trodde att man nån gång skulle få en paus från eländet i livet. Och jag hade rätt, men pausen blev väldigt kort.
Ständigt bli man nedtagen på jorden, ned i en grop bara! Och sen får man klättra bäst man kan...
- Fast vissa är ju väldigt bra på att klättra.
Jag önskar att jag vore bra på att släta ut livet - att det inte gick upp så långt och framför allt inte ner så långt...
Men å andra sidan så älskar jag ju att vara där uppe! - Lever för kicken, som Winnerbäck skulle ha sagt...
Det är farligt sånt där. Att vilja vara uppe, då blir det lätt att man tar den lättaste vägen...
Jag är bra på att göra det lätt för mig. Hm... Men jag vill ha ett lätt liv.
- Kan man bli lycklig även om livet inte är lätt?
- Skulle jag kunna leva ett lätt liv?
Det känns inte heller bra att bli betraktad med medlidande!
Jag säger till om jag vill ha sympati! (Och det är skillnad mellan sympati och empati...)
Ja, jag är tillräckligt kompetent för att kunna prata och uttrycka mina önskningar!
- Bara för att jag har det jobbigt just nu, betyder det inte att jag inte är densamma som innan. - Jag är ju jag! Så behandla mig som vanligt då! Jag vill ha ett vanligt liv så länge det är möjligt...
Nej, nu är det dags att ägna sig åt lite ytligheter. Engagera sig i någons fiktiva verklighet en stund.
God natt!
söndag, februari 26, 2006
Har överlevt ännu ett 13-timmarspass...
Det är som Mårten sa: Efter en sån här helg känns det overkligt att gå hem...
Hela dagen har jag flängt runt och lekt pedagog och resurs. Det inkluderade många olika moment:
* Två utflykter till Farsta Centrum
* Typ 100 omgångar av jagande kurragömma
* Besvärande av diverse butikspersonal i centrum
* En tunnelbaneutflykt
* Brummande som försök att mata
* Energiuttömning
* Tre klädombyten - på och av med långkalsingarna och raggisarna
* Energiskt tecknande (teckenkommunikation alltså)
* Fettfläckar på ena bröstet - från närgångna boende
* Tjat - ja, sorgligt men sant
* Spottduschar
* Sexuellt ofredande - ja, det var jag som blev utsatt
Aja, jag har säkert missat en massa, för jag känner mig helt slut...
Aja, imorgon bitti blir det iaf en vattendusch för att tvätta bort alla spår av spott. Och så lite extra gnugg i håret...
Nej, nu måste jag sova... Ville bara förmedla smasket i mitt jobb...
Det låter som om jag har ett riktigt skitjobb eller att jag kanske är dålig på det.
Men jag gillar mitt jobb och jag är omtyckt. Så det är super!
God natt!
Det är som Mårten sa: Efter en sån här helg känns det overkligt att gå hem...
Hela dagen har jag flängt runt och lekt pedagog och resurs. Det inkluderade många olika moment:
* Två utflykter till Farsta Centrum
* Typ 100 omgångar av jagande kurragömma
* Besvärande av diverse butikspersonal i centrum
* En tunnelbaneutflykt
* Brummande som försök att mata
* Energiuttömning
* Tre klädombyten - på och av med långkalsingarna och raggisarna
* Energiskt tecknande (teckenkommunikation alltså)
* Fettfläckar på ena bröstet - från närgångna boende
* Tjat - ja, sorgligt men sant
* Spottduschar
* Sexuellt ofredande - ja, det var jag som blev utsatt
Aja, jag har säkert missat en massa, för jag känner mig helt slut...
Aja, imorgon bitti blir det iaf en vattendusch för att tvätta bort alla spår av spott. Och så lite extra gnugg i håret...
Nej, nu måste jag sova... Ville bara förmedla smasket i mitt jobb...
Det låter som om jag har ett riktigt skitjobb eller att jag kanske är dålig på det.
Men jag gillar mitt jobb och jag är omtyckt. Så det är super!
God natt!
"När kommer du hit..?"
Frågan gjorde mig helt ställd...
Vadå komma?
Jag trodde att jag skulle sitta här hemma och bara vänta ut det oundvikliga. Att de skulle klara sig själva, att jag mest skulle vara ivägen.
Jag insåg inte att jag verkligen behövdes...
Och då när jag nått den insikten blev jag varse om nästa: Jag har inte tid att åka just nu... Det skulle dröja till nästa helg. Och då har det gått två veckor. Två veckor är mycket.
Jag undrar vad jag kommer att möta när jag kommer dit. Antagligen är det slut...
Vadå komma?
Jag trodde att jag skulle sitta här hemma och bara vänta ut det oundvikliga. Att de skulle klara sig själva, att jag mest skulle vara ivägen.
Jag insåg inte att jag verkligen behövdes...
Och då när jag nått den insikten blev jag varse om nästa: Jag har inte tid att åka just nu... Det skulle dröja till nästa helg. Och då har det gått två veckor. Två veckor är mycket.
Jag undrar vad jag kommer att möta när jag kommer dit. Antagligen är det slut...
lördag, februari 25, 2006
Känner mig helt tom på något att skriva.
Men egentligen vet jag att jag har för mycket att skriva, och att allt bara snurrar runt - runt, utan att jag fastnar för någonting...
Jag tror att jag har hängt upp mig vid något som gör mig glad. Men jag tror också att jag har skapat mig en idelabild av honom som han inte kan leva upp till.
Jag hoppas att när jag öppnar ögonen så ska han stå där, som den bilden jag vill att han ska manifestera.
Jag är väldigt kräsen - det gäller allt!
Mat, musik, vänner, böcker, kläder, killar...
Och är man kräsen så får man nästan skylla sig själv om inget blir tiktigt som man vill ha det.
Mañana, mañana... Jag hoppas att morgondagen ska ge mig det jag söker.
Nu råkar det ju vara så att just imorgon ska jag jobba...
Men det är ju just jobbat som har erbjudit mig så många nya uppslag.
Som har gett upphov till bilder som faktiskt är möjliga att uppnå. Fast endast i teorin...
Jag tycker om mitt jobb, men jag känner på mig att morgondagen kommer att bli hård... Särskilt som jag ska vara på jobbet om 8,5 timmar... Och stanna där i 13 timmar...
Men jag har oftast väldigt roligt på jobbet!
Senast blev det pulkarace och ABBA-show. Inför imorgon hoppas jag på bio - eller mera pulka!
Men om jag nu är så kräsen, varför håller kräsenheten inte i sig under någon längre tid? Så fort jag hittat något som kan tyckas falla innanför mina ramar, så nöjer jag mig. Och sen gör jag allt för att upprätthålla någon annans nöjdhet.
Ja, jag är expert på att tillfredsställa - alla utom mig själv...
Jag är jävligt bra på mycket! Men jag uttrycker det som att jag kan "lite om mycket". Och jag kan alldeles för lite om hur jag ska göra mig själv lycklig.
För det handlar inte om att någon annan ska göra en lycklig.
Det funkar alltså inte att träffa någon och hoppas att den ska göra en lycklig.
Man måste själv vara lycklig först - veta hur man själv gör sig lycklig.
Sen kan man bjuda in någon annan. Och hoppas att den skapar eufori...
Jag vill sväva...
Men först måste jag lära mig att flyta...
Och det kommer inte att gå genom att ha falska föreställningar om omvärlden.
Fy, vad hemskt allt som jag skriver låter.
Men jag vet ju att det är så mycket lättare att skriva när man är ledsen, och att det är lättare att uttrycka sig negativt än positivt...
Jag vet ju hur jag är... - Jävligt stark!
Kom an - om du vågar!
Ja, det är en utmaning, för jag vet att du inte vågar...
Det är så mycket som man inte vågar.
Jag är rädd för:
Höjder, vissa insekter, vassa saker, olyckor, mörkret, döden, ensamheten, mig själv, "dig" (och så lite andra saker)...
Ibland tror jag att jag är rädd för allt - mer eller mindre...
Men jag vet också att jag klarar av nästan allt:
En gång brottade jag ner en 100 kilos man. Och en annan gång lyckades jag hålla vår gympalärare nedtryckt i golvet tills han gav upp - och det bara med kroppstyngd och inre fokus (ki). Och en annan gång så var jag inte längre rädd för att gå hem i mörkret. Och en annan gång var jag inte längre rädd för att göra bort mig på ett dansgolv - för det går ju inte!
Så passa dig! - Våga inte göra mig olycklig... För då går jag...
Jag är så löjligt bra på att hålla fast vid saker - men det är bättre nu. För jag vet vad som inte är acceptabelt.
"Nevermore, nevermore..."
Men egentligen vet jag att jag har för mycket att skriva, och att allt bara snurrar runt - runt, utan att jag fastnar för någonting...
Jag tror att jag har hängt upp mig vid något som gör mig glad. Men jag tror också att jag har skapat mig en idelabild av honom som han inte kan leva upp till.
Jag hoppas att när jag öppnar ögonen så ska han stå där, som den bilden jag vill att han ska manifestera.
Jag är väldigt kräsen - det gäller allt!
Mat, musik, vänner, böcker, kläder, killar...
Och är man kräsen så får man nästan skylla sig själv om inget blir tiktigt som man vill ha det.
Mañana, mañana... Jag hoppas att morgondagen ska ge mig det jag söker.
Nu råkar det ju vara så att just imorgon ska jag jobba...
Men det är ju just jobbat som har erbjudit mig så många nya uppslag.
Som har gett upphov till bilder som faktiskt är möjliga att uppnå. Fast endast i teorin...
Jag tycker om mitt jobb, men jag känner på mig att morgondagen kommer att bli hård... Särskilt som jag ska vara på jobbet om 8,5 timmar... Och stanna där i 13 timmar...
Men jag har oftast väldigt roligt på jobbet!
Senast blev det pulkarace och ABBA-show. Inför imorgon hoppas jag på bio - eller mera pulka!
Men om jag nu är så kräsen, varför håller kräsenheten inte i sig under någon längre tid? Så fort jag hittat något som kan tyckas falla innanför mina ramar, så nöjer jag mig. Och sen gör jag allt för att upprätthålla någon annans nöjdhet.
Ja, jag är expert på att tillfredsställa - alla utom mig själv...
Jag är jävligt bra på mycket! Men jag uttrycker det som att jag kan "lite om mycket". Och jag kan alldeles för lite om hur jag ska göra mig själv lycklig.
För det handlar inte om att någon annan ska göra en lycklig.
Det funkar alltså inte att träffa någon och hoppas att den ska göra en lycklig.
Man måste själv vara lycklig först - veta hur man själv gör sig lycklig.
Sen kan man bjuda in någon annan. Och hoppas att den skapar eufori...
Jag vill sväva...
Men först måste jag lära mig att flyta...
Och det kommer inte att gå genom att ha falska föreställningar om omvärlden.
Fy, vad hemskt allt som jag skriver låter.
Men jag vet ju att det är så mycket lättare att skriva när man är ledsen, och att det är lättare att uttrycka sig negativt än positivt...
Jag vet ju hur jag är... - Jävligt stark!
Kom an - om du vågar!
Ja, det är en utmaning, för jag vet att du inte vågar...
Det är så mycket som man inte vågar.
Jag är rädd för:
Höjder, vissa insekter, vassa saker, olyckor, mörkret, döden, ensamheten, mig själv, "dig" (och så lite andra saker)...
Ibland tror jag att jag är rädd för allt - mer eller mindre...
Men jag vet också att jag klarar av nästan allt:
En gång brottade jag ner en 100 kilos man. Och en annan gång lyckades jag hålla vår gympalärare nedtryckt i golvet tills han gav upp - och det bara med kroppstyngd och inre fokus (ki). Och en annan gång så var jag inte längre rädd för att gå hem i mörkret. Och en annan gång var jag inte längre rädd för att göra bort mig på ett dansgolv - för det går ju inte!
Så passa dig! - Våga inte göra mig olycklig... För då går jag...
Jag är så löjligt bra på att hålla fast vid saker - men det är bättre nu. För jag vet vad som inte är acceptabelt.
"Nevermore, nevermore..."
Vad är "äkta"?
Hur vet man vad som är på riktigt, och vad som inte är det?
Hur vet jag att jag är på riktigt och inte bara låtsas.
Jag var grym på att baka, tills jag såg resultatet - missfärgade och deformerade...
Jag hade en positiv syn på livet, tills jag fick alldeles för mycket att hantera - kanske är livet bara lidande, eftersom det mesta är skit...
Hur vet jag att du inte ljuger för mig?
Hur vet jag att du kommer att göra mig lycklig?
Inget är säkert. Det finns inga garantier för att någonting skuller vara sant - för sanningen är alltid relativ.
Och det finns inga garantier för att någonting någonsin kommer att bestå...
Hur gör jag då för att veta att jag verkligen är jag?
Hur gör jag för att få reda på om mina handlingar avspeglar den jag är?
- Lyssna på kroppen, säger Inger. Det går alltid att känna om något är rätt, för kroppen är hopkopplad med instinkterna och det som verkligen är du, det du inte ens kan dölja för dig själv.
Men vad gör man om kroppen bara vill sova..?
Sova resten av livet...
God natt...
Hur vet jag att jag är på riktigt och inte bara låtsas.
Jag var grym på att baka, tills jag såg resultatet - missfärgade och deformerade...
Jag hade en positiv syn på livet, tills jag fick alldeles för mycket att hantera - kanske är livet bara lidande, eftersom det mesta är skit...
Hur vet jag att du inte ljuger för mig?
Hur vet jag att du kommer att göra mig lycklig?
Inget är säkert. Det finns inga garantier för att någonting skuller vara sant - för sanningen är alltid relativ.
Och det finns inga garantier för att någonting någonsin kommer att bestå...
Hur gör jag då för att veta att jag verkligen är jag?
Hur gör jag för att få reda på om mina handlingar avspeglar den jag är?
- Lyssna på kroppen, säger Inger. Det går alltid att känna om något är rätt, för kroppen är hopkopplad med instinkterna och det som verkligen är du, det du inte ens kan dölja för dig själv.
Men vad gör man om kroppen bara vill sova..?
Sova resten av livet...
God natt...
Fråga mig inte sånt som jag inte vill prata om!
Nej, du är inte trevlig och omtänksam. Du går mig bara påmind om något som jag försöker leva utan för en stund.
Om jag vill säga nåt eller att nån ska fråga så säger jag det.
Så snälla låt mig glömma, om så bara för en sekund...
Det finns så mycket man kan leva utan.
Ändå vet jag att jag inte vore samma utan all skit. Så därför vill jag inte vara utan det.
Men när det händer, när det är, så vill jag inte...
Det är så skönt att låta vissa dagar förbli bra dagar, att vara glad, att inte tillåta mig att komma ihåg all skit.
Det är så skönt att ha en positiv inställning, att leva som om inget i livet kan skada, att göra varje dag till en bra dag - att allt blir något bra efter att jag har rört vid det...
Ja, jag vet att den positiva inställningen är glättig, att den inte riktigt är jag.
Men jag försöker, för jag vill vara så. Jag vill se det fina i livet.
Jag vill vara en del av det fina i livet.
Och jag vill att den jag är nära ska se mig så.
Många önskningar...
Jag vill ju bara vara lycklig...
Nej, du är inte trevlig och omtänksam. Du går mig bara påmind om något som jag försöker leva utan för en stund.
Om jag vill säga nåt eller att nån ska fråga så säger jag det.
Så snälla låt mig glömma, om så bara för en sekund...
Det finns så mycket man kan leva utan.
Ändå vet jag att jag inte vore samma utan all skit. Så därför vill jag inte vara utan det.
Men när det händer, när det är, så vill jag inte...
Det är så skönt att låta vissa dagar förbli bra dagar, att vara glad, att inte tillåta mig att komma ihåg all skit.
Det är så skönt att ha en positiv inställning, att leva som om inget i livet kan skada, att göra varje dag till en bra dag - att allt blir något bra efter att jag har rört vid det...
Ja, jag vet att den positiva inställningen är glättig, att den inte riktigt är jag.
Men jag försöker, för jag vill vara så. Jag vill se det fina i livet.
Jag vill vara en del av det fina i livet.
Och jag vill att den jag är nära ska se mig så.
Många önskningar...
Jag vill ju bara vara lycklig...
torsdag, februari 23, 2006
EGO!!
Hur vet man vart man ska ta vägen?
Hur vet man vad som är bra?
Hur vet man vad som är rätt?
Hur vet jag vad som är rätt när jag bara vill vara jag?
En dag,
idag,
annandag
- Ja, en annan dag ska jag undersöka det där... Det där om hur man ska göra, hur man ska leva livet.
Och ytterligare en annan dag ska jag involvera någon annan i undersökningen.
Någon... Det känns så avlägset.
Efter att ha levt så nära någon så länge. Och att ha varit ensam en stund...
Men har jag verkligen känt mig ensam?
- Hade jag det så skulle jag ha längtat tillbaka.
Jag vill inte tillbaka!
I början brukade jag tänka att jag ville tillbaka, villa ha honom om han ångrade sig. Men...
Nu är det ju bara jag - jag, liksom!
Årets nyårslöfte (än en gång): Att det ska bli mera jag!
Jag ska fokusera mer på mig och vad jag vill - jag ska bli mera ego!
- Kan någon som jag bli ego?
Vet inte... Men enligt Oskar verkar det inte gå så bra för mig...
Funderar massor över allt och alla omkring mig. (Har jag iofs alltid gjort.)
Och jag är inställd på "spanläge" så fort jag går utanför dörren.
- Det här är ju kul!
Varför har jag aldrig ägnat mig åt sånt här förut? Varför har jag inte tagit mig tid?
(Kanske hade jag ett annat fokus förut.)
Förstår fortfarande inte hur du vågade störa mig i mitt liv?
Det var ditt beslut. Och ändå ska du störa mig.
Men jag talade ändå om hur det var - att det var din förtjänst att jag mådde bättre än nånsin, eftersom du lämnade mig åt mig själv, så jag kunde bli så bra som jag är nu!
Tack! sa jag.
Så, "älsklingen", du gjorde mig till en bättre människa genom att låta mig vara ifred.
Jag blir bättre av att få vara ego.
När jag slapp fokusera på dig och att fixa allt kring dig - och mig. Så kunde jag lägga all den där enorma energin på mig själv.
Och nu har jag till och med bärjat fylla ut badrumsskåpet med en massa spännande saker. Tjejgrejer, som jag alltid var så nyfiken på.
Och jag gick ner en massa kilon, så du gjorde mig snyggare också.
Hur vet jag då hur jag ska göra?
- Enligt Inger så behöver jag inte veta. Det är bara att lyssna och känna av mig själv, så vet jag sen. Och det är ju jag bra på! (Även om jag är lika bra på att ignorera det jag kommer fram till att jag egentligen vill.)
Men nu vill kroppen sova.
Så då ska vi göra så.
För jag är ego! ;-P
God natt allihopa!
Och kram till Kajsa-discoqueen!
Värsta träningspasset blev det... ( Och min rumpa somnade på bussen hem - så hårt var det... =P )
Hur vet man vad som är bra?
Hur vet man vad som är rätt?
Hur vet jag vad som är rätt när jag bara vill vara jag?
En dag,
idag,
annandag
- Ja, en annan dag ska jag undersöka det där... Det där om hur man ska göra, hur man ska leva livet.
Och ytterligare en annan dag ska jag involvera någon annan i undersökningen.
Någon... Det känns så avlägset.
Efter att ha levt så nära någon så länge. Och att ha varit ensam en stund...
Men har jag verkligen känt mig ensam?
- Hade jag det så skulle jag ha längtat tillbaka.
Jag vill inte tillbaka!
I början brukade jag tänka att jag ville tillbaka, villa ha honom om han ångrade sig. Men...
Nu är det ju bara jag - jag, liksom!
Årets nyårslöfte (än en gång): Att det ska bli mera jag!
Jag ska fokusera mer på mig och vad jag vill - jag ska bli mera ego!
- Kan någon som jag bli ego?
Vet inte... Men enligt Oskar verkar det inte gå så bra för mig...
Funderar massor över allt och alla omkring mig. (Har jag iofs alltid gjort.)
Och jag är inställd på "spanläge" så fort jag går utanför dörren.
- Det här är ju kul!
Varför har jag aldrig ägnat mig åt sånt här förut? Varför har jag inte tagit mig tid?
(Kanske hade jag ett annat fokus förut.)
Förstår fortfarande inte hur du vågade störa mig i mitt liv?
Det var ditt beslut. Och ändå ska du störa mig.
Men jag talade ändå om hur det var - att det var din förtjänst att jag mådde bättre än nånsin, eftersom du lämnade mig åt mig själv, så jag kunde bli så bra som jag är nu!
Tack! sa jag.
Så, "älsklingen", du gjorde mig till en bättre människa genom att låta mig vara ifred.
Jag blir bättre av att få vara ego.
När jag slapp fokusera på dig och att fixa allt kring dig - och mig. Så kunde jag lägga all den där enorma energin på mig själv.
Och nu har jag till och med bärjat fylla ut badrumsskåpet med en massa spännande saker. Tjejgrejer, som jag alltid var så nyfiken på.
Och jag gick ner en massa kilon, så du gjorde mig snyggare också.
Hur vet jag då hur jag ska göra?
- Enligt Inger så behöver jag inte veta. Det är bara att lyssna och känna av mig själv, så vet jag sen. Och det är ju jag bra på! (Även om jag är lika bra på att ignorera det jag kommer fram till att jag egentligen vill.)
Men nu vill kroppen sova.
Så då ska vi göra så.
För jag är ego! ;-P
God natt allihopa!
Och kram till Kajsa-discoqueen!
Värsta träningspasset blev det... ( Och min rumpa somnade på bussen hem - så hårt var det... =P )
Jag vet att jag sa att det är illa när man inte kan äta själv längre...
Hur illa är det inte då när man inte längre kan förflytta sig av egen kraft.
Och hur illa är det när man inte längre kan tycka att intimhygien är förnedrande och pinsamt?
Det blir allt svårare att förneka för sig själv hur illa det är...
Och jag är ändå en av dem som har lättast för att acceptera läget.
Det blir ändå allt svårare att vara glad. Grät på vägen hemifrån idag...
Att bara gå och vänta...
Vänta på att nåt hemskt ska hända...
Idag (eller om det var igår) fick han den första tabletten i en ny kur. Läkemedlet är helt nytt och varje tablett kostar över 500 :- (!!!) Det är meningen att tabletterna ska stoppa spridningen under viloperioderna - alltså mellan giftdoserna.
Och han sa: "Nu kör vi!" Han ville verkligen satsa på det här - ville att det skulle fungera...
Men han vet ju inte att det inte kommer att räcka - han kommer ändå inte att klara det...
- Istället stannar hoppet kvar i familjen - för det finns ju en liten möjlighet att han kanske...
Ja, han kanske...
- Och varje gång jag inser att det är "kanske inte" blir jag så ledsen...
Fan också!
Hur illa är det inte då när man inte längre kan förflytta sig av egen kraft.
Och hur illa är det när man inte längre kan tycka att intimhygien är förnedrande och pinsamt?
Det blir allt svårare att förneka för sig själv hur illa det är...
Och jag är ändå en av dem som har lättast för att acceptera läget.
Det blir ändå allt svårare att vara glad. Grät på vägen hemifrån idag...
Att bara gå och vänta...
Vänta på att nåt hemskt ska hända...
Idag (eller om det var igår) fick han den första tabletten i en ny kur. Läkemedlet är helt nytt och varje tablett kostar över 500 :- (!!!) Det är meningen att tabletterna ska stoppa spridningen under viloperioderna - alltså mellan giftdoserna.
Och han sa: "Nu kör vi!" Han ville verkligen satsa på det här - ville att det skulle fungera...
Men han vet ju inte att det inte kommer att räcka - han kommer ändå inte att klara det...
- Istället stannar hoppet kvar i familjen - för det finns ju en liten möjlighet att han kanske...
Ja, han kanske...
- Och varje gång jag inser att det är "kanske inte" blir jag så ledsen...
Fan också!
Jag...vill...inte...sluta...
- Snälla låt mig stanna kvar!
Jag måste få dansa!
Känna mig levande... Känna att jag duger, att jag är tillräcklig, att inget spelar nån roll...
- Inget utom adrenalinkicken...
Ge mig lite mer alkohol så spelar inte musiken nån roll längre. Jag vill bara röra på mig, låta kroppen göra vad den vill.
Jag vill bara vara jag. Lite till, lite längre. Aldrig sluta.
Kom och ta mig då, om det är det du vill! - Jag är bara kropp och rörelse.
Men tro inte att du får, bara för att jag är!
- Hit men inte längre, tills jag tröttnar på dig...
Och kalla mig inte för "din" för då får jag kväljningar...
Vem är snygg i krogljus?
- Den långe, slimmade - han som inte finns. För mitt ideal är bara mitt, inte verkligt...
Men jag är ändå inte här för att titta när någon bjuder ut sig.
Jag vill heller inte bjuda ut mig själv. (mer än vad dansen kräver...)
Jag vill bara dansa!
- Snälla låt mig stanna kvar!
Jag måste få dansa!
Känna mig levande... Känna att jag duger, att jag är tillräcklig, att inget spelar nån roll...
- Inget utom adrenalinkicken...
Ge mig lite mer alkohol så spelar inte musiken nån roll längre. Jag vill bara röra på mig, låta kroppen göra vad den vill.
Jag vill bara vara jag. Lite till, lite längre. Aldrig sluta.
Kom och ta mig då, om det är det du vill! - Jag är bara kropp och rörelse.
Men tro inte att du får, bara för att jag är!
- Hit men inte längre, tills jag tröttnar på dig...
Och kalla mig inte för "din" för då får jag kväljningar...
Vem är snygg i krogljus?
- Den långe, slimmade - han som inte finns. För mitt ideal är bara mitt, inte verkligt...
Men jag är ändå inte här för att titta när någon bjuder ut sig.
Jag vill heller inte bjuda ut mig själv. (mer än vad dansen kräver...)
Jag vill bara dansa!
tisdag, februari 21, 2006
TV-sport
Det är nånting som får mig att rysa så fort det är sport på tv´n. Ljudet liksom brusar, man hör direkt vad som är på gång.
Vad är det som ger någon rätt att se på vidrigheter i mitt hem? - Rang, såklart... Men det får mig verkligen att må dåligt...
Jag hatar tv-sport!
Och varför är det alltid sport samtidigt som allt det där intressanta som jag vill se?
Ja, sport kan vara kul, men då ska man ju vara där. Och så ska det vara på rimlig nivå. Det borde inte vara tillåtet att se en match om man inte har personlig anknytning till den - det är ju perverst att sitta och titta på en massa människor som svettas i en idiotisk tävling!
- Och att sen vräka ur sig: "Vi vann!" Vadå vann? Vad har du bidragit med i den här tävlingen? Du bara satt där och spädde på fettet ytterligare med tv-sportsförtäring...
Varför går det inte att se på sport på lägre ljudniå är maxvolym? Publikens sorl är ju bara störande - det går ändå inte att skapa stämning...
Och varför är sporten så oändligt mycket viktigare än allt annat i världen..?
Tv-sporten bidrar till världens förfall.
Det finns bara en fördel: Om man sitter hemma och tittar så kan man inte leka huligan på gatorna efter matchen.
Jag är värd mer än någon som prioriterar tv-sport. Kom ihåg det nu, ego!
(Så vi vet när vi blir utsatta...)
Vad är det som ger någon rätt att se på vidrigheter i mitt hem? - Rang, såklart... Men det får mig verkligen att må dåligt...
Jag hatar tv-sport!
Och varför är det alltid sport samtidigt som allt det där intressanta som jag vill se?
Ja, sport kan vara kul, men då ska man ju vara där. Och så ska det vara på rimlig nivå. Det borde inte vara tillåtet att se en match om man inte har personlig anknytning till den - det är ju perverst att sitta och titta på en massa människor som svettas i en idiotisk tävling!
- Och att sen vräka ur sig: "Vi vann!" Vadå vann? Vad har du bidragit med i den här tävlingen? Du bara satt där och spädde på fettet ytterligare med tv-sportsförtäring...
Varför går det inte att se på sport på lägre ljudniå är maxvolym? Publikens sorl är ju bara störande - det går ändå inte att skapa stämning...
Och varför är sporten så oändligt mycket viktigare än allt annat i världen..?
Tv-sporten bidrar till världens förfall.
Det finns bara en fördel: Om man sitter hemma och tittar så kan man inte leka huligan på gatorna efter matchen.
Jag är värd mer än någon som prioriterar tv-sport. Kom ihåg det nu, ego!
(Så vi vet när vi blir utsatta...)
Uppmjukad
Jag känner mig jävligt hård.
Men samtidigt ganska ledsen... - Har blivit uppmjukad...
Men jag vet att hårdheten hållit i sig ändå. För jag faller inte lika lätt för frestelser - förutom ifråga om sånt som är ätbart.
Det är flera veckor sen nu, men jag är ändå nöjd med det.
Jag är inte nöjd med att ha det så här - men jag skulle inte vilja ge upp det för något som jag inte vågar.
Jag ska aldrig mer vara beroende.
Aldrig mer bli någon jag inte vill vara.
Aldrig utplåna mig själv för någon annans skull.
- Ska bara vara jag!
Så låt mig va!
Men samtidigt ganska ledsen... - Har blivit uppmjukad...
Men jag vet att hårdheten hållit i sig ändå. För jag faller inte lika lätt för frestelser - förutom ifråga om sånt som är ätbart.
Det är flera veckor sen nu, men jag är ändå nöjd med det.
Jag är inte nöjd med att ha det så här - men jag skulle inte vilja ge upp det för något som jag inte vågar.
Jag ska aldrig mer vara beroende.
Aldrig mer bli någon jag inte vill vara.
Aldrig utplåna mig själv för någon annans skull.
- Ska bara vara jag!
Så låt mig va!
Hur lång tid är lagom?
Hur lång tid ska det ta egentligen?
- Vad är bäst?
Ögonblickligen är för fort, för det skapar chock. Så ska det väl ändå inte gå till? Även om det i vissa fall kan vara lättast, eftersom man då inte kan klamra sig fast vid att det oundvikliga ändå inte kommer att ske...
Utdraget ger en möjlighet att vänja sig vid tanken. Men att det faktiskt ska inträffa kan nog ingen förbereda sig på... Utdraget kan tyckas vara den bästa lösningen, men det skapar också ett långt lidande för alla parter.
Vad är då lagom? - Inte för plötsligt och inte för utdraget?
Det finns inget lagom! Det finns bara lidande...
(Det finns väl ändå ingen som mår bra av sånt här..?)
- Vad är bäst?
Ögonblickligen är för fort, för det skapar chock. Så ska det väl ändå inte gå till? Även om det i vissa fall kan vara lättast, eftersom man då inte kan klamra sig fast vid att det oundvikliga ändå inte kommer att ske...
Utdraget ger en möjlighet att vänja sig vid tanken. Men att det faktiskt ska inträffa kan nog ingen förbereda sig på... Utdraget kan tyckas vara den bästa lösningen, men det skapar också ett långt lidande för alla parter.
Vad är då lagom? - Inte för plötsligt och inte för utdraget?
Det finns inget lagom! Det finns bara lidande...
(Det finns väl ändå ingen som mår bra av sånt här..?)
måndag, februari 20, 2006
"Livet e en fest..."
- Nej, skulle inte tro det, va!
Men jobbet är en fest - i alla fall i perioder. Det finns alltid tillfällen då det inte känns lika festligt. Som när man håller på med intimhygien. Eller när man kramar de sista dropparna energi ur sig själv för att vara kreativ i varje sekund. Eller när man åker på stryk - som idag...
Mitt jobb är väldigt viktigt för att jag ska må bra. Det får mig att känna mig viktig, uppskattad och duktig. Det kan ju bero på end el av mina kollegor, som är så otroligt bra på att uppmärksamma saker man gör. Och så beror det ju på de boende, som alla är så underbara..
"Livet e en fest ..."
- Nej, livet funkar inte som det ska just nu...
Särskilt inte när man har jobbat kreativt i nästan 10 timmar... Och bara vill sova, men upptäcker att man fått med sig en jobbmobil och måste promenera tillbaka i mörkret... *suck*
Särskilt inte när ensamheten inte längre känns kul...
Särskilt inte när verkligheten bli mer verklig - när jag inser att livet är kort, när jag inser att livet består av lidande... Då är livet skit.
Så mycket bättre då att ha ett alternativt liv att gå till - ett jobb, där jag lever delar av andras liv åt dem.
Men jag skulle aldrig vilja ha deras liv ändå. Mitt liv är värdigt, men skit! Hellre värdigt än kul. Så e det bara...
Och imorgon är det dags att öppna ögonen för vardagen igen: plugga...
- Nej, skulle inte tro det, va!
Men jobbet är en fest - i alla fall i perioder. Det finns alltid tillfällen då det inte känns lika festligt. Som när man håller på med intimhygien. Eller när man kramar de sista dropparna energi ur sig själv för att vara kreativ i varje sekund. Eller när man åker på stryk - som idag...
Mitt jobb är väldigt viktigt för att jag ska må bra. Det får mig att känna mig viktig, uppskattad och duktig. Det kan ju bero på end el av mina kollegor, som är så otroligt bra på att uppmärksamma saker man gör. Och så beror det ju på de boende, som alla är så underbara..
"Livet e en fest ..."
- Nej, livet funkar inte som det ska just nu...
Särskilt inte när man har jobbat kreativt i nästan 10 timmar... Och bara vill sova, men upptäcker att man fått med sig en jobbmobil och måste promenera tillbaka i mörkret... *suck*
Särskilt inte när ensamheten inte längre känns kul...
Särskilt inte när verkligheten bli mer verklig - när jag inser att livet är kort, när jag inser att livet består av lidande... Då är livet skit.
Så mycket bättre då att ha ett alternativt liv att gå till - ett jobb, där jag lever delar av andras liv åt dem.
Men jag skulle aldrig vilja ha deras liv ändå. Mitt liv är värdigt, men skit! Hellre värdigt än kul. Så e det bara...
Och imorgon är det dags att öppna ögonen för vardagen igen: plugga...
söndag, februari 19, 2006
(Nedanstående är irrelevant...)
Ibland önskar jag att jag läste långsammare.
Det skulle bli så mycket lättare att lägga ifrån sig boken då. För när den är slut så snurrar tankarna fortfarande kring handlingen - runt, runt. Och det är nästan hopplöst att börja på en ny.
Jag använder läsning för att slappna av. Det innebär dock inte att hjärnan slappnar av. För jag kastar i mig texten och fortsätter i högt tempo. Och när jag hittat en bra bok går det ännu fortare.
Det känns nästan sorgligt att bara lämna någon som jag har varit så intensivt involverad i.
Vilka lyxproblem jag har va?! Det är ju inte alls så jobbigt att läsa fort. Det skapar egentligen bara problem när jag vill börja läsa en ny bok direkt efter. Det är helt omöjligt...
Kanska har jag en seg hjärna, som inte hinner registrera att boken är slut och att det nu är dags för nästa. Den kan kanske inte ta in nytt när det gamla känns så aktuellt fortfarande...
Hm...
Det är nog bäst att sluta läsa istället. I vilket fall snor det ju tid från kurslitteraturen.
Men vad gör man inte för att må lite bättre..?
Aja, säg i alla fall inte att jag inte varnade dig för att det här var irrelevant vetande...
(Ja, Benny, det där var en dubbel negation...)
Det skulle bli så mycket lättare att lägga ifrån sig boken då. För när den är slut så snurrar tankarna fortfarande kring handlingen - runt, runt. Och det är nästan hopplöst att börja på en ny.
Jag använder läsning för att slappna av. Det innebär dock inte att hjärnan slappnar av. För jag kastar i mig texten och fortsätter i högt tempo. Och när jag hittat en bra bok går det ännu fortare.
Det känns nästan sorgligt att bara lämna någon som jag har varit så intensivt involverad i.
Vilka lyxproblem jag har va?! Det är ju inte alls så jobbigt att läsa fort. Det skapar egentligen bara problem när jag vill börja läsa en ny bok direkt efter. Det är helt omöjligt...
Kanska har jag en seg hjärna, som inte hinner registrera att boken är slut och att det nu är dags för nästa. Den kan kanske inte ta in nytt när det gamla känns så aktuellt fortfarande...
Hm...
Det är nog bäst att sluta läsa istället. I vilket fall snor det ju tid från kurslitteraturen.
Men vad gör man inte för att må lite bättre..?
Aja, säg i alla fall inte att jag inte varnade dig för att det här var irrelevant vetande...
(Ja, Benny, det där var en dubbel negation...)
Ola säger:
"One of us is gonna die young..."
- Och jag vet vem.
Vad säger du Ola? Inte räknade du väl med att jag skulle få någon att relatera till? Det gjorde inte jag heller... Trodde aldrig jag skulle behöva veta...
Ola säger:
"Wasn´t life supposed to be more than this?"
- Jo det hoppades jag också. Och vad spelar det för roll hur innehållsrikt livet har varit när det mesta kan överskuggas av den sista tiden?
"It takes a fool to remain sane..."
- Det tror jag också... Hur ska man annars kunna överleva? Eller är det tvärt om, att dårarna inte kan hantera sorg?
"Do do do do - let your heart decide - what you have to do!"
- Vad finns det att göra egentligen? Nej, du Ola. Det här rådet tänker jag inte ta. Här gäller det att använda huvudet - det går inte att leva på impuls om man riskerar att gå under...
"Before they put us in a coffin I´ve got things to say..."
- Ja, du kanske... Men vad säger Robban?
Ingenting, han säger ingenting... För han vet inte om det oudvikliga...
Kommer han att kunna säga något alls när han förstår att det inte finns någon bot?
Ola säger:
"One of us ig gonna die young!"
- Ja, jag vet...
Håll käften, Ola!
- Och jag vet vem.
Vad säger du Ola? Inte räknade du väl med att jag skulle få någon att relatera till? Det gjorde inte jag heller... Trodde aldrig jag skulle behöva veta...
Ola säger:
"Wasn´t life supposed to be more than this?"
- Jo det hoppades jag också. Och vad spelar det för roll hur innehållsrikt livet har varit när det mesta kan överskuggas av den sista tiden?
"It takes a fool to remain sane..."
- Det tror jag också... Hur ska man annars kunna överleva? Eller är det tvärt om, att dårarna inte kan hantera sorg?
"Do do do do - let your heart decide - what you have to do!"
- Vad finns det att göra egentligen? Nej, du Ola. Det här rådet tänker jag inte ta. Här gäller det att använda huvudet - det går inte att leva på impuls om man riskerar att gå under...
"Before they put us in a coffin I´ve got things to say..."
- Ja, du kanske... Men vad säger Robban?
Ingenting, han säger ingenting... För han vet inte om det oudvikliga...
Kommer han att kunna säga något alls när han förstår att det inte finns någon bot?
Ola säger:
"One of us ig gonna die young!"
- Ja, jag vet...
Håll käften, Ola!
Just nu är det lugnt och tyst, för ovanlighetens skull... Jag skulle aldrig klara av att bo i korridor.
- Ok, det är kul att ha folk omrking sig, men inte så nära inpå...
Och snart blir det dags att åka hem. Man kan inte leva på andra människor hur länge som helst.
Hem... Och göra vadå? Plugga antagligen... Men vad är det för ett liv..?
Igår var det nykter bastu - det måste vara första gången jag gått med på att basta fast jag var nykter... Kanske bra ändå - för att bada naken i snön är nog ingen höjdare, och det hade jag gjort om jag varit full...
Just nu är det ändå skönt med folk omkring sig, och koppla bort lite...
Men jag tror ändå att jag har gråtit klart, nästan i alla fall.
Jag kommer att klara mig igenom det här ganska snabbt, men det kommer inte de andra...
SKIT!! Det är så det känns i alla fall...
- Ok, det är kul att ha folk omrking sig, men inte så nära inpå...
Och snart blir det dags att åka hem. Man kan inte leva på andra människor hur länge som helst.
Hem... Och göra vadå? Plugga antagligen... Men vad är det för ett liv..?
Igår var det nykter bastu - det måste vara första gången jag gått med på att basta fast jag var nykter... Kanske bra ändå - för att bada naken i snön är nog ingen höjdare, och det hade jag gjort om jag varit full...
Just nu är det ändå skönt med folk omkring sig, och koppla bort lite...
Men jag tror ändå att jag har gråtit klart, nästan i alla fall.
Jag kommer att klara mig igenom det här ganska snabbt, men det kommer inte de andra...
SKIT!! Det är så det känns i alla fall...
lördag, februari 18, 2006
Tänker på vännen...
Att det finns nån som du.
Att jag har nånstans att ta vägen, där jag kan känna mig alldeles lugn och trygg. Det är nästan som att vara hemma.
Jag har tänkt och tänkt...
Vill inte ha nån alls just nu. Men egentligen skulle det nog kännas bra. Det är skönt att gardera sig med att inte vilja, eftersom det ändå inte kommer att hända.
Krister hade en bra förklaring på varför han var singel. Kommer inte ihåg vad han sa, men det var iaf nån brist som han tyckte att han hade. Och då frågade jag varför jag var det - men det kunde han inte förklara. Det är bara jag som vet varför... (Kanske gör du också det.)
Men jag vill ha nån som jag - nån som du.
Nån som förstår och kan engagera sig, brinna för något. Förlora sig själv i något...
Men det bästa med dig är att du förstår, utan att jag behöver förklara. Ordlösa, kan vi bara vara, existera som samma men mest som egna.
Tänker på vännen...
Att det finns nån som du. - Att det finns nån som jag...
Tack...
Att det finns nån som du.
Att jag har nånstans att ta vägen, där jag kan känna mig alldeles lugn och trygg. Det är nästan som att vara hemma.
Jag har tänkt och tänkt...
Vill inte ha nån alls just nu. Men egentligen skulle det nog kännas bra. Det är skönt att gardera sig med att inte vilja, eftersom det ändå inte kommer att hända.
Krister hade en bra förklaring på varför han var singel. Kommer inte ihåg vad han sa, men det var iaf nån brist som han tyckte att han hade. Och då frågade jag varför jag var det - men det kunde han inte förklara. Det är bara jag som vet varför... (Kanske gör du också det.)
Men jag vill ha nån som jag - nån som du.
Nån som förstår och kan engagera sig, brinna för något. Förlora sig själv i något...
Men det bästa med dig är att du förstår, utan att jag behöver förklara. Ordlösa, kan vi bara vara, existera som samma men mest som egna.
Tänker på vännen...
Att det finns nån som du. - Att det finns nån som jag...
Tack...
Vad är "ett värdigt liv"?
Jag undrar jag...
Efter en sommar inom äldrevården sa jag bara: "Aldrig mer!" Jag skulle aldrig mer vara en del av denna misär. Och jag bestämde mig för att 1) aldrig bli gammal 2) inte hamna på äldreboende, om jag nu blir gammal...
Men vad spelar det för roll om man hamnar på hem eller inte när man blir gammal?
Det är misär att inte längre kunna ta hand om sig själv, ta ansvar för sitt liv, överlämna sig åt någon annan... Hur värdigt är det att få hjälp att klä på och av sig, att få hjälp på toaletten? Och hur värdigt är det att inte längre kunna göra egna val?
- Att livsförmågan minskar för varje dag...
Men man kan ju ge omsorg på ett värdigt sätt, var det nån som sa.
- Jaså? Hur menar du då? Hur gör du då för att jag inte ska känna mig förnedrad varje gång du måste hjälpa mig med något?
Jag tror inte att förnedringen uppkommer av bemötandet utan av att känna skam inför sig själv (och andra), för att man inte längre klarar av vad man "borde".
Det farliga är när man accepterar situationen och inte längre känenr isg förnedrad, utan ser det som en naturlig del av vardagen. Då är man hopplöst förlorad, då finns det bara en väg kvar: utför...
I äldrevården fick vi lära oss att det var viktigt att uppmuntra dem att äta själva. Att inte ta ifrån dem deras sista möjlighet att vara självständiga - för det var vad det innebar. För vi visste att när någon en gång hade fått behov av att bli matad så hade hon inte långt kvar, för då skulle hon inte längre ha lust att försöka överleva.
Den magiska gränsen mellan liv och död: att kunna äta själv...
Men i vissa livssituationer finns inga "borde", då får man vara hjälplös.
- Och en del behöver inte ens bli gamla för att hamna där...
Ett förtydligande: Det här handlar inte om fysiska funktionshinder - det handlar om dödligt förfall...
Och vad är skillnaden? - Skillnaden går vid att man påstår att funktionshindrade har så mycket att ge. Och så självklart: att de inte är döende...
Efter en sommar inom äldrevården sa jag bara: "Aldrig mer!" Jag skulle aldrig mer vara en del av denna misär. Och jag bestämde mig för att 1) aldrig bli gammal 2) inte hamna på äldreboende, om jag nu blir gammal...
Men vad spelar det för roll om man hamnar på hem eller inte när man blir gammal?
Det är misär att inte längre kunna ta hand om sig själv, ta ansvar för sitt liv, överlämna sig åt någon annan... Hur värdigt är det att få hjälp att klä på och av sig, att få hjälp på toaletten? Och hur värdigt är det att inte längre kunna göra egna val?
- Att livsförmågan minskar för varje dag...
Men man kan ju ge omsorg på ett värdigt sätt, var det nån som sa.
- Jaså? Hur menar du då? Hur gör du då för att jag inte ska känna mig förnedrad varje gång du måste hjälpa mig med något?
Jag tror inte att förnedringen uppkommer av bemötandet utan av att känna skam inför sig själv (och andra), för att man inte längre klarar av vad man "borde".
Det farliga är när man accepterar situationen och inte längre känenr isg förnedrad, utan ser det som en naturlig del av vardagen. Då är man hopplöst förlorad, då finns det bara en väg kvar: utför...
I äldrevården fick vi lära oss att det var viktigt att uppmuntra dem att äta själva. Att inte ta ifrån dem deras sista möjlighet att vara självständiga - för det var vad det innebar. För vi visste att när någon en gång hade fått behov av att bli matad så hade hon inte långt kvar, för då skulle hon inte längre ha lust att försöka överleva.
Den magiska gränsen mellan liv och död: att kunna äta själv...
Men i vissa livssituationer finns inga "borde", då får man vara hjälplös.
- Och en del behöver inte ens bli gamla för att hamna där...
Ett förtydligande: Det här handlar inte om fysiska funktionshinder - det handlar om dödligt förfall...
Och vad är skillnaden? - Skillnaden går vid att man påstår att funktionshindrade har så mycket att ge. Och så självklart: att de inte är döende...
torsdag, februari 16, 2006
Det gäller att inte fokusera på sånt som är jobbigt. Att tänka på nåt annat. Att försöka vara glad ändå.
Men hur lyckas man med det utan att få skuldkänslor? Hur gör man för att ignorera något hemskt som finns nära inpå?
Hur överlever man känslan av otillräcklighet?
Jag kan inte stanna här hur länge som helst... Men jag vill vara här när det händer. Och då försöka ta hand om dem som blivit kvar...
Vill också vara här för att själv kunna inse vad det är som händer.
Hur räddar man dem man älskar från evigt lidande?
Men hur lyckas man med det utan att få skuldkänslor? Hur gör man för att ignorera något hemskt som finns nära inpå?
Hur överlever man känslan av otillräcklighet?
Jag kan inte stanna här hur länge som helst... Men jag vill vara här när det händer. Och då försöka ta hand om dem som blivit kvar...
Vill också vara här för att själv kunna inse vad det är som händer.
Hur räddar man dem man älskar från evigt lidande?
tisdag, februari 14, 2006
Älskar...
Jag kan bara inte tänka mig att leva utan Ola Salo. Det är han som trycker mig framåt genom livet.
Det går att leva, för jag är ständigt påhejad av Ola...
Det var Ola som fanns i närheten när Fredrik gjorde slut. Det var han som fick mig att röra mig framåt. Kanske var han lite för effektiv i början, när han fick mig att nästan springa därifrån. Men nu har han hittat takten, vet hur jag behöver röra mig. - Jag följer efter dig Ola, håll takten och visa mig vägen tillbaka till livet.
Han är alltid med mig.
Ja, jag älskar Ola!
- Men du Ola, jag måste bekänna att jag ät otrogen ibland... För ibland behövs någon lugnare, mildare, någon som inte pushar lika mycket. Någon som kan viska fram precis det jag behöver höra...
Förlåt, Ola - men du vet ju att jag alltid kommer tillbaka till dig. Och nu ska du hjälpa mig ur det här också. Jag vet att du kan, bara du...
Nej, jag kan inte leva utan musik...
Det går att leva, för jag är ständigt påhejad av Ola...
Det var Ola som fanns i närheten när Fredrik gjorde slut. Det var han som fick mig att röra mig framåt. Kanske var han lite för effektiv i början, när han fick mig att nästan springa därifrån. Men nu har han hittat takten, vet hur jag behöver röra mig. - Jag följer efter dig Ola, håll takten och visa mig vägen tillbaka till livet.
Han är alltid med mig.
Ja, jag älskar Ola!
- Men du Ola, jag måste bekänna att jag ät otrogen ibland... För ibland behövs någon lugnare, mildare, någon som inte pushar lika mycket. Någon som kan viska fram precis det jag behöver höra...
Förlåt, Ola - men du vet ju att jag alltid kommer tillbaka till dig. Och nu ska du hjälpa mig ur det här också. Jag vet att du kan, bara du...
Nej, jag kan inte leva utan musik...
måndag, februari 13, 2006
Varför kan jag aldrig gå och lägga mig i tid? Varför envisas jga med att av lathet inte röra mig ur fläcken? Och varför är det lättare att plocka fram datorn än att dra täcket över huvudet?
Ringde någon för en stund sen. han blev förvånad - undrade vad jag ville. Men varför måste man vilja något särskilt bara för att man ringer?
Kan det inte bara vara så att man vill kolla läget, säga hej, röra en röst.
- Ok, jag ska skicka ett sms nästa gång...
Men jag blir ju så glad när nån ringer till mig...
Varför äter jag alltid saker jag är sugen på istället för riktig mat? Då orkar jag ju inte maten sen...
- Är det inte konstigt hur lite man kan äta och ändå klara sig..?
- Och ändå gå upp i vikt...
Folk påstår att jag ser smalare ut. Men det är ju bara för att dom inte har vant sig vid att jag är smalare nu. För egentligen går jag upp, blir allt rundare om magen - ser de inte det?
Man kan missbruka droger och mat, men kan man missbruka sina vänner?
- Jag är beroende av närhet. Det måste vara som en sorts missbruk, för jag tappar verklighetsuppfattningen, det går ut över mig själv och jag vägrar erkänna vad jag egentligen håller på med...
Nej, nu måste jag sova... Har så ont...
Godnatt alla jävlar!! (och demoner, som Winnerbäck skulle ha sagt...)
Ringde någon för en stund sen. han blev förvånad - undrade vad jag ville. Men varför måste man vilja något särskilt bara för att man ringer?
Kan det inte bara vara så att man vill kolla läget, säga hej, röra en röst.
- Ok, jag ska skicka ett sms nästa gång...
Men jag blir ju så glad när nån ringer till mig...
Varför äter jag alltid saker jag är sugen på istället för riktig mat? Då orkar jag ju inte maten sen...
- Är det inte konstigt hur lite man kan äta och ändå klara sig..?
- Och ändå gå upp i vikt...
Folk påstår att jag ser smalare ut. Men det är ju bara för att dom inte har vant sig vid att jag är smalare nu. För egentligen går jag upp, blir allt rundare om magen - ser de inte det?
Man kan missbruka droger och mat, men kan man missbruka sina vänner?
- Jag är beroende av närhet. Det måste vara som en sorts missbruk, för jag tappar verklighetsuppfattningen, det går ut över mig själv och jag vägrar erkänna vad jag egentligen håller på med...
Nej, nu måste jag sova... Har så ont...
Godnatt alla jävlar!! (och demoner, som Winnerbäck skulle ha sagt...)
lördag, februari 11, 2006
Kanske borde jag bli domedagsprofet..?
Jag är bara så rädd...
- För att dö. Men mest för att leva. Det är så mycket som kan gå fel när man lever. Allt kan ju gå åt helvete!
Och jag orkar inte ta hand om röran...
Det finns så mycket att vara rädd för... Därför orkar jag inte ens räkna upp något här.
Någon gång försvann den där glöden, det där jävlaranammat, som sa mig att allt skulle bli bra, att jag skulle fixa det här... Att jag skulle kunna gå ur det här med huvudet högt.
Åh, jag vet inte, jag...
Jag tror att rädslan är upphovet till en del av våra extrema känslor, som ledsamhet olch ilska. Det är så mycket lättare att vara arg än att erkänna för sig själv att man är rädd.
Jag tror att det finns tre sorters människor när det gäller rädsla:
- De som inte ens kan erkänna för sig själva att de är rädda. Antagligen intar de försvarspositioner och agerar rädslan utåt.
- De som kan erkänna för sig själva men inte för andra att de är rädda. Antagligen är rädsla förknippat med någon sorts skam.
- Och så de som kan erkänna både för sig själva och andra att de är rädda. Dessa människor drivs oftast av en sekundärvinst, medvetet eller som oftast omedvetet. Sekundärvinsten är att få sympati för sina rädslor och kanske till och med hjälp för att bearbeta dem. Primärvinsten är alltid att man mår bra av att leva ut de känslor man faktiskt har.
"Jag vill inte va rädd, varför måste jag vara rädd?
Somliga vet att dom är starkare än andra, somliga älskar att slå sönder en vit tandrad."
Jag är rädd för att förlora.
- Förlora vad?
Allt! Det finns så mycket man kan bli av med:
* Materiella saker
* Personer som står en nära
* Sin hälsa
* Sin stolthet (om man har någon)
* Sitt förnuft
* Livet
- Jag är en dålig förlorare! Jag är en rädd förlorare! Man vet aldrig vad man kommer att förlora härnäst...
Att förlora något är att vara privilegierad.
För det är först när man har förlorat något som man inser dess värde...
Då kan man gå vidare och vara medveten om värdet på det man har förlorat och se till att försöka och inte förlora fler saker av samma eller mer värde.
Jag är privilegierad...
Detta inlägg tillägnas mina vänner... (ni som känner er träffade är de som detta gäller)
- Vad vore jag utan er?
(Än mer privilegierad...)
Jag är bara så rädd...
- För att dö. Men mest för att leva. Det är så mycket som kan gå fel när man lever. Allt kan ju gå åt helvete!
Och jag orkar inte ta hand om röran...
Det finns så mycket att vara rädd för... Därför orkar jag inte ens räkna upp något här.
Någon gång försvann den där glöden, det där jävlaranammat, som sa mig att allt skulle bli bra, att jag skulle fixa det här... Att jag skulle kunna gå ur det här med huvudet högt.
Åh, jag vet inte, jag...
Jag tror att rädslan är upphovet till en del av våra extrema känslor, som ledsamhet olch ilska. Det är så mycket lättare att vara arg än att erkänna för sig själv att man är rädd.
Jag tror att det finns tre sorters människor när det gäller rädsla:
- De som inte ens kan erkänna för sig själva att de är rädda. Antagligen intar de försvarspositioner och agerar rädslan utåt.
- De som kan erkänna för sig själva men inte för andra att de är rädda. Antagligen är rädsla förknippat med någon sorts skam.
- Och så de som kan erkänna både för sig själva och andra att de är rädda. Dessa människor drivs oftast av en sekundärvinst, medvetet eller som oftast omedvetet. Sekundärvinsten är att få sympati för sina rädslor och kanske till och med hjälp för att bearbeta dem. Primärvinsten är alltid att man mår bra av att leva ut de känslor man faktiskt har.
"Jag vill inte va rädd, varför måste jag vara rädd?
Somliga vet att dom är starkare än andra, somliga älskar att slå sönder en vit tandrad."
Jag är rädd för att förlora.
- Förlora vad?
Allt! Det finns så mycket man kan bli av med:
* Materiella saker
* Personer som står en nära
* Sin hälsa
* Sin stolthet (om man har någon)
* Sitt förnuft
* Livet
- Jag är en dålig förlorare! Jag är en rädd förlorare! Man vet aldrig vad man kommer att förlora härnäst...
Att förlora något är att vara privilegierad.
För det är först när man har förlorat något som man inser dess värde...
Då kan man gå vidare och vara medveten om värdet på det man har förlorat och se till att försöka och inte förlora fler saker av samma eller mer värde.
Jag är privilegierad...
Detta inlägg tillägnas mina vänner... (ni som känner er träffade är de som detta gäller)
- Vad vore jag utan er?
(Än mer privilegierad...)
Liv...
Vad är det som ger oss rätt att ta livet för givet?
Varför ska det alltid krävas något hemskt för att livet ska värdesättas?
Och vad är liv för en enhet att värdesätta saker med?
Förlusterna i krig mäts i människoliv. Vad är det som ger någon rätt att skapa ett ungefärligt värde för alla dessa liv tillsammans, som vart och ett är värt så oändligt mycket? Och varför klumpas liv ihop till en helt ofattbar summa? - Så att fakta inte går att ta in till fullo...
Hur kan någon påstå att livet är skit, när det egentligen är ett under att alls finnas till?
Hur kan man än idag ta ifrån någon annan dess liv? Eller än värre; ta ifrån någon de älskar dess liv - ta ifrån någon sitt livs mening...
Hur kunde man förr förvägra vissa rätten att skapa nytt liv? - Rätten till det egna valet. Tönk hur många som genom biologiska felaktigheter saknar det valet...
Hur mycket är ditt liv värt?
Hur mycket är mitt liv värt?
- Ett liv är alltid värt något för någon, om iknte annat den som innehar det. Och det kommer att finnas någon som känner en stor saknad...
Gå aldrig ifrån mig - lova mig det - lova mig att du lever för evigt - eller i alla fall längre än jag!
Jag vill inte dö, snälla låt mig inte dö - jag är rädd!
Att desperat klamra sig fast vid andras och sitt eget liv skapar lidande. Att hela tiden bära på en stor rädsla, ångest.
Det är att inte respektera livet i sin fullhet - sin nyckfullhet...
Ena dagen är det där - nästa inte...
När ska vi fatta att det är ett privilegium att leva?! Ett privilegium att lida...
Varför ska det alltid krävas något hemskt för att livet ska värdesättas?
Och vad är liv för en enhet att värdesätta saker med?
Förlusterna i krig mäts i människoliv. Vad är det som ger någon rätt att skapa ett ungefärligt värde för alla dessa liv tillsammans, som vart och ett är värt så oändligt mycket? Och varför klumpas liv ihop till en helt ofattbar summa? - Så att fakta inte går att ta in till fullo...
Hur kan någon påstå att livet är skit, när det egentligen är ett under att alls finnas till?
Hur kan man än idag ta ifrån någon annan dess liv? Eller än värre; ta ifrån någon de älskar dess liv - ta ifrån någon sitt livs mening...
Hur kunde man förr förvägra vissa rätten att skapa nytt liv? - Rätten till det egna valet. Tönk hur många som genom biologiska felaktigheter saknar det valet...
Hur mycket är ditt liv värt?
Hur mycket är mitt liv värt?
- Ett liv är alltid värt något för någon, om iknte annat den som innehar det. Och det kommer att finnas någon som känner en stor saknad...
Gå aldrig ifrån mig - lova mig det - lova mig att du lever för evigt - eller i alla fall längre än jag!
Jag vill inte dö, snälla låt mig inte dö - jag är rädd!
Att desperat klamra sig fast vid andras och sitt eget liv skapar lidande. Att hela tiden bära på en stor rädsla, ångest.
Det är att inte respektera livet i sin fullhet - sin nyckfullhet...
Ena dagen är det där - nästa inte...
När ska vi fatta att det är ett privilegium att leva?! Ett privilegium att lida...
Ja må han leva!
Idag är det lillebrors födelsedag. Han fyller 19 och klagar över hur gammal han känner sig... - Hur gammal är inte jag då..?
Kom att tänka på när Claes Malmberg sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. *ler* Får allt fler paralleller att dra till Astrid Lindgren-filmer ju mer jag jobbar. Snart är jag street smart även i förskolekretsar. ;-)
Jag hade, som vanligt, svårt att gå och lägga mig igår... Så jag satt uppe alldeles för länge, fast jag ju behöver sova.
- Men vem kan sova n är huset är fullt av folk som aldrig komemr ihåg "jag ska sova" betyder "var tyst"... Aja, så kan det vara...
I alla fall gav jag upp tanken om att lägga mig i tid och satt istället och väntade på tolvslaget, så jag kunde gå upp och gratta lillebror. Men istället kommer han ner till mig. Ville prata allvar om att bli gammal, eller nåt sånt. Vi är alltid så intelligenta, så insiktsfulla, så upplysta när vi diskuterar han och jag.
I vilket fall så satt han ju nere hos mig när datumet skiftade. Så då var det ju bara till att pausa musiken på datorn och ta ton i "ja må han leva" och hala fram presenten. Han blev jätteglad! Så även en av de mest värdelösa födelsedagarna blev minnesvärd. Att fylla 19 är kinte alls särskilt speciellt.
Även min 19-årsdag var speciell. Jag var ute med mina kompisar och skulle fira. Men det slutade med att jag halva kvällen fick släpa runt på ett par av dom. "Grattis" liksom. Ja, tack så mycket för att jag får ta hand om dig, när det är jag som ska supa loss! Och dessutom vägrade dåvarande pojken att följa med ut, för han "hade inte lust". Det säger nog en hel del om vårt förhållande - i alla fall om vem det var som alltid fick ställa upp...
Snart ramlar det in en massa folk här: Farföräldrar, fastrar, kusiner! Mina favoriter helt enkelt!
Men mamma kommer inte... Hon ringde imorse och grät för att hon inte skulle komma när hennes som fyller år. Ja, ibland har man andra saker som man måste göra. Och världen går ändå inte under - är det inte konstigt..?
Idag var jag ute och gjorde snöänglar - jag som är snöängeln personifierad!
Skulle bära ut lite saker till boden, men kunde inte låta bli att kasta mig i snön, flaxa lite med armar och ben, kasta mig lite till, öva lite fall och så rulla runt och få in kallt, kallt innanför täckbyxorna. Och lillebror fotade.
När snöängeln gör avbilder ska det dokumenteras! För hon låter ju bli för att hon fryser så jämt... Det är kallt att vara formad av snön. Snö är inte varmt förrän man är på gränsen till att inte kunna uppfatta den längre.
Ikäll kommer i alla fall kusinerna! Inte alla iofs, men ett par stycken i alla fall. Mikael är i Indien och luffar runt. Och är han kvar i sommar så ska jag åka och hälsa på. Han var min favoritkusin när jag var liten, jag dyrkade honom. Det var också vi som var närmast i ålder av kusinerna. Idag är det lite annorlunda. Idag tror jag att de alla på nåt sätt förundras över mig, den jag verkar vara: intelligent och ordentlig, medveten...
- Det kanske stämmer, men jag vill gärna tro att jag är mer mångsidig än så, i alla fall mer spännande. Det där låter ju så tråkigt... Men när självförtroendet är på svaj så är det i alla fall
en schablonbild att hänga sig fast vid - så här uppfattas jag, då är jag inte sämre än så!
Det är ganska förunderligt hur mina släktingar står mig så nära... De är bäst! Men ändå vet jag att vartefter de blir gamla så försvinner deras medvetenhet och möjligheter att anpassa sig till världen och den jag är. Det känns tråkigt att det ständigt finns någon som vill förändra den jag är, det jag drömmer om, mina mål. Och då stoppa in mig i en mall som de tycker passar mig bättre. Men jag är inte förmer än andra - jag är ju bara jag. Och mina val duger åt mig, så varför inte år er? Ja, de duger när ni gör samma val, men varför kan inte jag få leva på samma sätt? Livet handlar inte omm nivåer eller att värdesätta sina val. Det handlar om att våga göra de val som är rätt för en själv. Och det här är mina val - det här är jag!
En dag kanske jag inte längre har överseende mer er kritik, för jag är ju trots allt väldigt känslig...
Så här är jag: Ta mig som jag är eller inte alls. Fast ta mig mjukt... Jag tycker om mjuka saker ;-)
Kom att tänka på när Claes Malmberg sjunger i Lotta på Bråkmakargatan. *ler* Får allt fler paralleller att dra till Astrid Lindgren-filmer ju mer jag jobbar. Snart är jag street smart även i förskolekretsar. ;-)
Jag hade, som vanligt, svårt att gå och lägga mig igår... Så jag satt uppe alldeles för länge, fast jag ju behöver sova.
- Men vem kan sova n är huset är fullt av folk som aldrig komemr ihåg "jag ska sova" betyder "var tyst"... Aja, så kan det vara...
I alla fall gav jag upp tanken om att lägga mig i tid och satt istället och väntade på tolvslaget, så jag kunde gå upp och gratta lillebror. Men istället kommer han ner till mig. Ville prata allvar om att bli gammal, eller nåt sånt. Vi är alltid så intelligenta, så insiktsfulla, så upplysta när vi diskuterar han och jag.
I vilket fall så satt han ju nere hos mig när datumet skiftade. Så då var det ju bara till att pausa musiken på datorn och ta ton i "ja må han leva" och hala fram presenten. Han blev jätteglad! Så även en av de mest värdelösa födelsedagarna blev minnesvärd. Att fylla 19 är kinte alls särskilt speciellt.
Även min 19-årsdag var speciell. Jag var ute med mina kompisar och skulle fira. Men det slutade med att jag halva kvällen fick släpa runt på ett par av dom. "Grattis" liksom. Ja, tack så mycket för att jag får ta hand om dig, när det är jag som ska supa loss! Och dessutom vägrade dåvarande pojken att följa med ut, för han "hade inte lust". Det säger nog en hel del om vårt förhållande - i alla fall om vem det var som alltid fick ställa upp...
Snart ramlar det in en massa folk här: Farföräldrar, fastrar, kusiner! Mina favoriter helt enkelt!
Men mamma kommer inte... Hon ringde imorse och grät för att hon inte skulle komma när hennes som fyller år. Ja, ibland har man andra saker som man måste göra. Och världen går ändå inte under - är det inte konstigt..?
Idag var jag ute och gjorde snöänglar - jag som är snöängeln personifierad!
Skulle bära ut lite saker till boden, men kunde inte låta bli att kasta mig i snön, flaxa lite med armar och ben, kasta mig lite till, öva lite fall och så rulla runt och få in kallt, kallt innanför täckbyxorna. Och lillebror fotade.
När snöängeln gör avbilder ska det dokumenteras! För hon låter ju bli för att hon fryser så jämt... Det är kallt att vara formad av snön. Snö är inte varmt förrän man är på gränsen till att inte kunna uppfatta den längre.
Ikäll kommer i alla fall kusinerna! Inte alla iofs, men ett par stycken i alla fall. Mikael är i Indien och luffar runt. Och är han kvar i sommar så ska jag åka och hälsa på. Han var min favoritkusin när jag var liten, jag dyrkade honom. Det var också vi som var närmast i ålder av kusinerna. Idag är det lite annorlunda. Idag tror jag att de alla på nåt sätt förundras över mig, den jag verkar vara: intelligent och ordentlig, medveten...
- Det kanske stämmer, men jag vill gärna tro att jag är mer mångsidig än så, i alla fall mer spännande. Det där låter ju så tråkigt... Men när självförtroendet är på svaj så är det i alla fall
en schablonbild att hänga sig fast vid - så här uppfattas jag, då är jag inte sämre än så!
Det är ganska förunderligt hur mina släktingar står mig så nära... De är bäst! Men ändå vet jag att vartefter de blir gamla så försvinner deras medvetenhet och möjligheter att anpassa sig till världen och den jag är. Det känns tråkigt att det ständigt finns någon som vill förändra den jag är, det jag drömmer om, mina mål. Och då stoppa in mig i en mall som de tycker passar mig bättre. Men jag är inte förmer än andra - jag är ju bara jag. Och mina val duger åt mig, så varför inte år er? Ja, de duger när ni gör samma val, men varför kan inte jag få leva på samma sätt? Livet handlar inte omm nivåer eller att värdesätta sina val. Det handlar om att våga göra de val som är rätt för en själv. Och det här är mina val - det här är jag!
En dag kanske jag inte längre har överseende mer er kritik, för jag är ju trots allt väldigt känslig...
Så här är jag: Ta mig som jag är eller inte alls. Fast ta mig mjukt... Jag tycker om mjuka saker ;-)
fredag, februari 10, 2006
Här skulle jag ägna mig åt lite seriöst bloggande. Men så kom det ju lite saker emellan.
- Kom på att jag hade ju köpt nya bh:ar. Ja, med en stor viktnedgång får man byta bh-storlek... Men vad jag inte förstår är varför alla butiker envisas med att deras bh:ar ska prydas av små rosetter eller glittrande grejer. Det strider mot min person att iklä mig 1) glitter 2) rosetter 3) spets. Fast det sista har jag börjat överse med. I alla fall var dessa rosetter tvungna att avlägsnas, innan de kunde hamna i lådan - jag kan väl ändå inte ha rosetter i underklädeslådan! Och det var ett minutiöst opererande med nagelsaxen... Det skapade också lite lätta nacksmärtor.
- Sen var Kelly Anne online på MSN, och vem kan motstå lite BS i som mest välutvecklade form..? Och så skulle hon skicka en fil som jag aldrig hann ladda ner... Trots bredband hinner jag inte ta ner filer. Men det är ju brandväggens fel... Fel och fel, jag är jättenöjd med att ha en brandvägg. Och nu är jag jättenöjd med att slippa att datorn börjar ringa, för att nån försöker kapa mitt modem.
- Och så började Let´s Dance. Ja, jag var ju helt besatt av Peter som Tone dansade med. Men nu är han ju inte med längre, så jag vet inte längre vad jag ska titta på. Men heja Viktor, då! Det krävdes i alla fall en massa preparering av soffan med kuddar och filtar. Men mysfaktorn går i taket... Synd att man sitter ensam då.
Och nu har jag glömt vad jag egentligen skulle skriva om...
Idag var en Inger-dag. Och jag var glad idag. Och så var jag förkyld. Så det blev ingen massage idag, bara prat. Och så blev det inget seriöst prat, eftersom jag ville behålla den glada känslan. Men det var kul ändå! Och hon lade in en del stärkande ord här och där. Jag har nog den bästa sjukgymnasten som finns.
Efteråt passade jag på att springa på Pelle. Och så lägger han in orden "Du, jag är ganska trött och hungrig..." Och? Jag sa ju inte att jag skulle göra nåt mer än att hälsa. Jag skulle ju hem och äta. Aja, jag uttryckte det inte så. Men jag hade ändå aldrig orkat hänga med upp till honom - först de där trapporna och sen innevärmen - och sen han... Nej, jag är ju sjuk. Jag ska vara hemma och ta det lugnt, skyddas från omvärlden.
Men jag tror att jag har bestämt mig för att prova honom. Jag har ju inget att förlora, bara massor att vinna - njutning till exempel... Och så behöver det inte bli så komplicerat, som det kan bli när man blandar in känslor och sånt.
Haha! Nu är jag bara jag! Och när jag mår så här bra tar jag inte skit från nån! Oavsett hur jag känner för den som försöker!
Idag är (var) en bra dag!
Seriöst bloggande?
- Nja, jag vet inte riktigt... Det blev en massa dravel, ungefär som när jag tänker då...
Men det finns ju ingen som tvingar dig att läsa vad jag skriver...
- Kom på att jag hade ju köpt nya bh:ar. Ja, med en stor viktnedgång får man byta bh-storlek... Men vad jag inte förstår är varför alla butiker envisas med att deras bh:ar ska prydas av små rosetter eller glittrande grejer. Det strider mot min person att iklä mig 1) glitter 2) rosetter 3) spets. Fast det sista har jag börjat överse med. I alla fall var dessa rosetter tvungna att avlägsnas, innan de kunde hamna i lådan - jag kan väl ändå inte ha rosetter i underklädeslådan! Och det var ett minutiöst opererande med nagelsaxen... Det skapade också lite lätta nacksmärtor.
- Sen var Kelly Anne online på MSN, och vem kan motstå lite BS i som mest välutvecklade form..? Och så skulle hon skicka en fil som jag aldrig hann ladda ner... Trots bredband hinner jag inte ta ner filer. Men det är ju brandväggens fel... Fel och fel, jag är jättenöjd med att ha en brandvägg. Och nu är jag jättenöjd med att slippa att datorn börjar ringa, för att nån försöker kapa mitt modem.
- Och så började Let´s Dance. Ja, jag var ju helt besatt av Peter som Tone dansade med. Men nu är han ju inte med längre, så jag vet inte längre vad jag ska titta på. Men heja Viktor, då! Det krävdes i alla fall en massa preparering av soffan med kuddar och filtar. Men mysfaktorn går i taket... Synd att man sitter ensam då.
Och nu har jag glömt vad jag egentligen skulle skriva om...
Idag var en Inger-dag. Och jag var glad idag. Och så var jag förkyld. Så det blev ingen massage idag, bara prat. Och så blev det inget seriöst prat, eftersom jag ville behålla den glada känslan. Men det var kul ändå! Och hon lade in en del stärkande ord här och där. Jag har nog den bästa sjukgymnasten som finns.
Efteråt passade jag på att springa på Pelle. Och så lägger han in orden "Du, jag är ganska trött och hungrig..." Och? Jag sa ju inte att jag skulle göra nåt mer än att hälsa. Jag skulle ju hem och äta. Aja, jag uttryckte det inte så. Men jag hade ändå aldrig orkat hänga med upp till honom - först de där trapporna och sen innevärmen - och sen han... Nej, jag är ju sjuk. Jag ska vara hemma och ta det lugnt, skyddas från omvärlden.
Men jag tror att jag har bestämt mig för att prova honom. Jag har ju inget att förlora, bara massor att vinna - njutning till exempel... Och så behöver det inte bli så komplicerat, som det kan bli när man blandar in känslor och sånt.
Haha! Nu är jag bara jag! Och när jag mår så här bra tar jag inte skit från nån! Oavsett hur jag känner för den som försöker!
Idag är (var) en bra dag!
Seriöst bloggande?
- Nja, jag vet inte riktigt... Det blev en massa dravel, ungefär som när jag tänker då...
Men det finns ju ingen som tvingar dig att läsa vad jag skriver...
Sitter här och har kärleksfulla känslor...
Ja, nu är jag nog riktigt sjuk...
Eller så beror det på att jag alltid drömmer så konstigt... Och det är en ny varje natt. - Men varför ska känslorna upphöra bara för att drömmen gör det? Det känns ju så verkligt... Jag kommer i alla fall på mig själv med att inte riktigt släppa känslorna, bara för en så bagatellartad sak som att jag vaknar. Då måste jag ju ändå inse att jag är ensam, att det bara är jag kvar.
Nej, det var fel. Det är jag och Jörgen kvar: "Nu är det bara du och jag, Jörgen".
Men det är ju det här jag brukar säga. Det jag saknar är att ha känslor. Det är ju så underbart! Sen är det klart att det inte vore helt fel med att ha någon nära. Jag, som ju är, "mys" personifierad kan också bli lite ensam ibland...
Aja, bara för att dagen börjar behöver man inte sluta drömma.
Jag har i alla fall släppt "för evigt"- illusionen. Snarare; "tills du tröttnar på mig". Ja, jag brukar titulera mig som realist, inget annat.
Det är viktigt att börja sin dag på ett bra sätt. Och med bra menas roligt och konstruktivt. Min dag inleddes med att jag insåg att jag kunde sova lite till... *underbart*
När jag nästan sovit tillräckligt blev jag väckt av mamma, som ville ha skjuts hem imorn. Klart jag kan skjutsa runt mamma, så länge jag inte är hög på hostmedicin. Men jag ska ta det lugnt, så behöver jag inte äta så mycket mediciner.
Sen var det bara till att sätta på datorn och komponera ihop en puls/dans/headbang-lista, som man blir glad av!
Det gick bra - jag blev glad - lite för glad... För när jag dansar av mig kläderna i badrummet tappar jag balansen... Hm, sjukdom och morgonmotion går inte ihop. Måste komma ihåg det - eller inte... För det är ju såå kul!
Aja, för att kunna sansa mig fick jag komponera en ny lista, så jag kunde sitta stilla och äta frukost. För äta bör man, annars dör man...
Sen måste man ju plugga också. Aja, jag har fått ihop lite dravel, som behöver arbetas ut till flytande text. Men jag är ju expert på listor och punkter! Om det är någon som kan organisera upp saker, så är det jag... Förutom när det gäller mitt eget liv då... Hm...
Och idag är en Inger-dag. Undrar när jag måste åka. Det vore iofs kul att shoppa lite innan - om jag nu inte vore sjuk...
Skulle behöva en riktigt bra massage, och kanske lite mobilisering. Ska ringa Peter nån gång och boka en tid. Men det kommer ändå inte att bli förrän i sommar...
Sommar... Det är det som saknas nu - lite värme och ljus...
Men jag ska vara glad ändå! För jag är ju jag... Jag ger mig aldrig!
Ja, nu är jag nog riktigt sjuk...
Eller så beror det på att jag alltid drömmer så konstigt... Och det är en ny varje natt. - Men varför ska känslorna upphöra bara för att drömmen gör det? Det känns ju så verkligt... Jag kommer i alla fall på mig själv med att inte riktigt släppa känslorna, bara för en så bagatellartad sak som att jag vaknar. Då måste jag ju ändå inse att jag är ensam, att det bara är jag kvar.
Nej, det var fel. Det är jag och Jörgen kvar: "Nu är det bara du och jag, Jörgen".
Men det är ju det här jag brukar säga. Det jag saknar är att ha känslor. Det är ju så underbart! Sen är det klart att det inte vore helt fel med att ha någon nära. Jag, som ju är, "mys" personifierad kan också bli lite ensam ibland...
Aja, bara för att dagen börjar behöver man inte sluta drömma.
Jag har i alla fall släppt "för evigt"- illusionen. Snarare; "tills du tröttnar på mig". Ja, jag brukar titulera mig som realist, inget annat.
Det är viktigt att börja sin dag på ett bra sätt. Och med bra menas roligt och konstruktivt. Min dag inleddes med att jag insåg att jag kunde sova lite till... *underbart*
När jag nästan sovit tillräckligt blev jag väckt av mamma, som ville ha skjuts hem imorn. Klart jag kan skjutsa runt mamma, så länge jag inte är hög på hostmedicin. Men jag ska ta det lugnt, så behöver jag inte äta så mycket mediciner.
Sen var det bara till att sätta på datorn och komponera ihop en puls/dans/headbang-lista, som man blir glad av!
Det gick bra - jag blev glad - lite för glad... För när jag dansar av mig kläderna i badrummet tappar jag balansen... Hm, sjukdom och morgonmotion går inte ihop. Måste komma ihåg det - eller inte... För det är ju såå kul!
Aja, för att kunna sansa mig fick jag komponera en ny lista, så jag kunde sitta stilla och äta frukost. För äta bör man, annars dör man...
Sen måste man ju plugga också. Aja, jag har fått ihop lite dravel, som behöver arbetas ut till flytande text. Men jag är ju expert på listor och punkter! Om det är någon som kan organisera upp saker, så är det jag... Förutom när det gäller mitt eget liv då... Hm...
Och idag är en Inger-dag. Undrar när jag måste åka. Det vore iofs kul att shoppa lite innan - om jag nu inte vore sjuk...
Skulle behöva en riktigt bra massage, och kanske lite mobilisering. Ska ringa Peter nån gång och boka en tid. Men det kommer ändå inte att bli förrän i sommar...
Sommar... Det är det som saknas nu - lite värme och ljus...
Men jag ska vara glad ändå! För jag är ju jag... Jag ger mig aldrig!
torsdag, februari 09, 2006
Idag är en sån där tråkig dag då jag mår alldeles för bra för att skriva nåt kul...
Vaknade i proncip upp med ett leende. Så jag är oförtjänt glad idag.
Är visserligen fortfarande sjuk, men det märks inte så länge man sitter stilla här hemma.
Däremot märks det väldigt tydligt redan flrsta steget utanför dörren...
Jag var sen till bussen imorse. Lyckades ta typ tre språng, innan jag gav upp försöket, av risk för svimning... Så så sjuk är jag...
Är det inte konstigt hur påfrestande det kan vara att gå ut? Även om man inte springer så blir det en massa intryck att ta in, en massa folk som rör sig, en massa ljud... *suck* Jag var helt borta i huvudet redan när jag satte mig på bussen. Hur borta var jag inte då, en timme senare, när seminariet började?
Men jag var glad! Haha! Och jag skrattar åt/med alal ni andra som envisas med att vara miserabla...
Nej, förlåt, inbland måste man få vara miserabel också. Det är viktigt att vara som man känner, det säger Inger, och det tror jag på.
Imorgon är en Inger-dag. Det känns nästan i kroppen, hur den spjärnar emot. För den vet att jag ska dit och prata imorn, att den då måste konfronteras med varför den är så spänd och elak mot mig. Fast egentligen är ju kroppen min räddning mot allt ont, min kraftigaste livlina. Tänk om jag kunde uppskatta den för vad den faktiskt är...
Det är skit att vara sjuk! För när man är sjuk får man inte träffa folk.
Igår kunde jag inte träffa Benny, som jag inte träffat på flera veckor... Jag träffar ju Krister oftare än dig, vännen. Men det är ju dig jag behöver - du som vet och förstår allt utan att jag behöver säga nåt. Vi är inte gjorda för varann, vi är gjorda som varann...
Idag var jag så trött, men glad ändå. Sen började energin sina. Men ändå höll lyckan i sig. För jag fick träffa en massa kul människor - tänk vad lite sällskap kan göra för energibeståndet...
Livets tre viktigaste beståndsdelar börjar alla på S:
Sömn
Sällskap
Sex
Dock åtnjuter jag ingen av dem just nu... Men det är också lika viktigt med de tre s:ens motsatser, alltså anti-s:en!
Men vad är då motsatsen till sex? - Frigiditet? Nej, jag skulle inte tro det...
Hm, jag får nog tänka lite till på det där. Hade tänkt att det skulle vara suktande avhållsamhet, för att öka spänningen. Så det få väl vara en nästan-motsats då.
Nu börjar min icke-ergonomiska ställning bli påfrestande... Men jag är glad ändå =)
Så det är nog dags att sluta.
Så hejdå! Och kram till Kajsa, som inte är riktigt lika glad idag! =)
Vaknade i proncip upp med ett leende. Så jag är oförtjänt glad idag.
Är visserligen fortfarande sjuk, men det märks inte så länge man sitter stilla här hemma.
Däremot märks det väldigt tydligt redan flrsta steget utanför dörren...
Jag var sen till bussen imorse. Lyckades ta typ tre språng, innan jag gav upp försöket, av risk för svimning... Så så sjuk är jag...
Är det inte konstigt hur påfrestande det kan vara att gå ut? Även om man inte springer så blir det en massa intryck att ta in, en massa folk som rör sig, en massa ljud... *suck* Jag var helt borta i huvudet redan när jag satte mig på bussen. Hur borta var jag inte då, en timme senare, när seminariet började?
Men jag var glad! Haha! Och jag skrattar åt/med alal ni andra som envisas med att vara miserabla...
Nej, förlåt, inbland måste man få vara miserabel också. Det är viktigt att vara som man känner, det säger Inger, och det tror jag på.
Imorgon är en Inger-dag. Det känns nästan i kroppen, hur den spjärnar emot. För den vet att jag ska dit och prata imorn, att den då måste konfronteras med varför den är så spänd och elak mot mig. Fast egentligen är ju kroppen min räddning mot allt ont, min kraftigaste livlina. Tänk om jag kunde uppskatta den för vad den faktiskt är...
Det är skit att vara sjuk! För när man är sjuk får man inte träffa folk.
Igår kunde jag inte träffa Benny, som jag inte träffat på flera veckor... Jag träffar ju Krister oftare än dig, vännen. Men det är ju dig jag behöver - du som vet och förstår allt utan att jag behöver säga nåt. Vi är inte gjorda för varann, vi är gjorda som varann...
Idag var jag så trött, men glad ändå. Sen började energin sina. Men ändå höll lyckan i sig. För jag fick träffa en massa kul människor - tänk vad lite sällskap kan göra för energibeståndet...
Livets tre viktigaste beståndsdelar börjar alla på S:
Sömn
Sällskap
Sex
Dock åtnjuter jag ingen av dem just nu... Men det är också lika viktigt med de tre s:ens motsatser, alltså anti-s:en!
Men vad är då motsatsen till sex? - Frigiditet? Nej, jag skulle inte tro det...
Hm, jag får nog tänka lite till på det där. Hade tänkt att det skulle vara suktande avhållsamhet, för att öka spänningen. Så det få väl vara en nästan-motsats då.
Nu börjar min icke-ergonomiska ställning bli påfrestande... Men jag är glad ändå =)
Så det är nog dags att sluta.
Så hejdå! Och kram till Kajsa, som inte är riktigt lika glad idag! =)
onsdag, februari 08, 2006
EGO?
Har precis tryckt i mig en påse godis.
- Är det ego?
- Eller bara en massa kalorier... Tillfällig njutning...
Är hemma och sjuk, fast jag egentligen skulle kunna släpa mig iväg till skolan, och vakna med typ 40-gradig feber imorn.
- Är det ego?
- Eller bara lathet... Självbevarelsedrift...
Har lovat att baka bröd. Det känns kul och jag har ju egentligen tid nu, men känner mig äcklad av att baka när jag är sjuk.
- Är det ego?
- Eller bara en maniskhet ifråga om bakning... Att baka är inte ego.
Försöker berätta för de omkring mig hur viktiga de är.
- Är det ego?
- Eller bara omtanke? Eller en projicering av det jag försöker intala mig själv...
Tänker väldigt mycket på vad jag äter.
- Är det ego?
- Eller bara ett konstigt förhållande till mat... Till min kropp...
Vet hur jag ska göra för att förgöra mig själv. Vet vad jag mår dåligt av. Ändå undviker jag inte såna situationer.
- Är det ego?
- Eller är det så att jag njuter av att göra mig själv illa... Sätta mig på plats...
Bedömning: Inte tillräckligt ego.
- Bli bättre!
- Försök mer!
Jag har långt kvar...
Men kan man mäta hur långt man har kommit? Är det inte en ständig växling mellan upp- och nedgångar?
- Förut var jag starkare, nu är jag nästan tillbaka där jag började.
Det handlar nog om att inte sjunka till botten varje gång, utan att sjunka till en punkt som närmar sig ytan för varje gång.
- Är det ego?
- Eller bara en massa kalorier... Tillfällig njutning...
Är hemma och sjuk, fast jag egentligen skulle kunna släpa mig iväg till skolan, och vakna med typ 40-gradig feber imorn.
- Är det ego?
- Eller bara lathet... Självbevarelsedrift...
Har lovat att baka bröd. Det känns kul och jag har ju egentligen tid nu, men känner mig äcklad av att baka när jag är sjuk.
- Är det ego?
- Eller bara en maniskhet ifråga om bakning... Att baka är inte ego.
Försöker berätta för de omkring mig hur viktiga de är.
- Är det ego?
- Eller bara omtanke? Eller en projicering av det jag försöker intala mig själv...
Tänker väldigt mycket på vad jag äter.
- Är det ego?
- Eller bara ett konstigt förhållande till mat... Till min kropp...
Vet hur jag ska göra för att förgöra mig själv. Vet vad jag mår dåligt av. Ändå undviker jag inte såna situationer.
- Är det ego?
- Eller är det så att jag njuter av att göra mig själv illa... Sätta mig på plats...
Bedömning: Inte tillräckligt ego.
- Bli bättre!
- Försök mer!
Jag har långt kvar...
Men kan man mäta hur långt man har kommit? Är det inte en ständig växling mellan upp- och nedgångar?
- Förut var jag starkare, nu är jag nästan tillbaka där jag började.
Det handlar nog om att inte sjunka till botten varje gång, utan att sjunka till en punkt som närmar sig ytan för varje gång.
tisdag, februari 07, 2006
Feber...
Så här sjuk har jag inte varit på länge…
Jag har alltså inte bara ett dysfunktionellt huvud, utan även en kropp som vägrar göra som den ska…
Varför får jag sån ångest?
Varför finns det såna krav i världen? Fick svaret på jobbet idag: Det är media som skapar krav på mänskligheten – främst ifråga om utseende. Ändå ansåg vederbörande att ungdomar inte har tillräckligt med krav på sig idag.
- Jag vill skapa en Fristad!
Feber… Drömmer vidare…
Jag tror att jag håller på att bränna ut mig… Huvudet fungerar inte riktigt som det ska jämt. Även de enklaste matematiska tal sätter sig på tvären. Ett av de första symptomen på utbrändhet.
Kanske behöver jag bara öva lite mer..?
Kanske är jag bara hypokondrisk..?
Men mina fysiska symptom går inte att förneka… (För även psykosomatik, ger fysiska symptom.)
Feber… Svettas vidare…
Hur refererar man till en KK? Ibland behöver jag berätta om nåt han sagt eller gjort, men vad ska jag då titulera honom som?
Egentligen borde han bara vara min vän…
Men egentligen borde han vara så mycket mer.
Men innan resan är slut kommer jag att till fullo ha förstått att han inte alls är rätt för mig – min KK…
Drömmer vidare… Feberdröm…
Vaknar upp och fryser – frossar i ångest… Vart är världen på väg?
Och vart är jag på väg?
Vadå bränna ut sig? Vad gör jag som är så jobbigt att min energi håller på att ta slut?
Är jag en sån belastning för mig själv att jag inte orkar längre? Eller är det alla andra som är för jobbiga? .- Fast då är det ändå jag som är belastningen, eftersom jag tar på mig andras problem. – Jag själv är mitt största problem.
- Inte du!
Kom att tänka på något jag skrev 25/1. Det är något modifierat, men skulle kunna gälla som sanning…
”Du ler och du ser
mot mig, på mig
Du är i mig,
- alltid så nöjd, i mig
Efteråt är du tyst, alltid så tyst
- den annars så vältaliga munnen
verkar ha fått nog
Men du måste vara tyst
- för schhh, annars väcker du dem
schhh… schhh…
Tvivlen ska inte vakna, de ska aldrig nånsin vakna mer.
Du ska hålla mig intakt med din tystnad.
Vad är det i mig du vill ha?
Vad är det i mig du vill nå?
Du sträcker dig efter det,
upprepade gånger
Men du når mig inte
- du kommer aldrig nå in, allra längst in, i det som är bara jag…
bara jag…
Du är aldrig lika nöjd när jag inte
omsluter dig,
när du inte försöker nå mig.
När du är naket ensam, inser du,
att du aldrig kommer närmare än så,
att du aldrig kommer nå in i mig,
förstå in i mig.
Du kommer aldrig att nå mig,
för jag är skyddad,
mot världen, mot såna som du,
men inte mot mig själv,
mot mina tvivel.
Så du måste vara tyst
- för schhh… annars väcker du dem
sch… sch…
tvivlen ska inte vakna, de ska aldrig nånsin vakna mer.
Du ska hålla mig intakt med din tystnad.”
Våga bara inte tro att jag älskar dig. Jag kan lämna dig när-som-helst.
"What if I turn around and leave you..."
måndag, februari 06, 2006
Reeeeally Reeeally
Jo, just de orden for upp i huvudet på mig när jag hörde ordet "really" i en låttext.
Och det slog mig att jag saknar Egypten - saknar kvällsflabben hos Tito. Men mest saknar jag känslan av att vara otvungen och min då nyförvärvade "mañana, mañana..."-mentalitet...
Jag behöver semester!
- Men du var ju ute och reste nyss...
Ja, fast det räcker ju inte. Behöver mer andrum, mera tid för mig och sånt som jag tycker om. Därför försöker jag planera in sånt som jag tycker är kul varje vecka. Och varje rolig sak markeras med en iten lila stjärna i kalendern - då känns det lite mer mysigt.
Mysigt... Tänk vad mysigt livet skulle kunna vara. Jag är en sån som älskar att ligga och dra mig på morgnarna. Och det bästa som finns är ju att kramas!
Därför var morgonen (och natten) en besvikelse. Allt det fina som fanns innan natten fanns inte längre kvar när han var trött. När jag blir trött så blir jag bara ännu mer gosig - men vissa är aldrig gosiga på riktigt. Och när morgonen kom kröp jag intill in i värmen. Skulle precis åla runt honom när han flyger upp ur sängen.
Och då säger lilla menlösa jag till mig själv: "Men han var ju i alla fall inte sur, eller sa nåt dumt..."
- Men, jävla mes! Det är ju inte det det handlar om. Det här en sorts respekt, mot mig. Ok at vi inte gillar samma saker, men när ska jag inse det och gå nån annanstans? Det räcker inte med att han inte är elak - han ska vara snäll också!
Men det är han ju...
- Men, fattar du inte?! Det är inte Dig han är snäll mot, det är bara för att dra nytta av situationen. Han vet ju vad du gillar...
Cynismen personifierad, det är jag det... Eller "Fröken Svår", som Winnerbäck skulle ha sagt. Att vara cynisk, tvär och svår, men ändå inte applicera det på sig själv...
Det är som veckans citat (förvisso inte för denna vecka): "Vi kan råda alla andra bättre än oss själva."
Årets nyårslöfte var att nu ska det bli mera jag - jag ska ta mer hänsyn till vad jag vill och behöver - inte vara så jävla överdrivet omtänksam...
Än så länge går det: skit! Har redan gett mig in i en ovärdig situation. Ja, jag behöver närheten och bekräftelsen, men inte på det här sättet, för det har så många negativa bieffekter...
OCh nu är det Winnerbäcks texter som snurrar runt, runt...
"Du kanska sa nånting som ingen alls förstod,
och som Du ångrade, emn som Du ändå sa.
Du kanske gick ett steg för långt för de försoffades,
så att de inte såg att det var bra.
Du ville ändra på dig själv och din värld,
men fick då ofrivilligt se att den var seg.
livet är en dans på rosor,
men det är en dans med svåra steg.
Du ville visa att Du fanns och att du levde,
och att inte allt var lika dött som de.
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra,
och att det gick att göra om.
Du ville bara hjälpa till och vara snäl
mot de som praktiskt taget ingenting förstår.
Du ville bara göra gott
och ändå fick du namnet Fröken Svår.
Och du fick höra utav vänner och bekanta
att 'Nu tar vi allt, för allting här är vårt!'
De sa att framtiden var ljus.
Nu har de bil och mat och hus.
De sa att ingenting var svårt.
Och Du fick höra att livet var en dan s på rosor,
och det blev en dans som stack dig hårt."
Ja, du, Lasse. Tänk vad många gånger du hållit mig över ytan...
Tänk att det ryms så mycket i ord. Ord måste vara bland det mest underbara som finns...
För att göra ännu et plagiat:
"Det blev sommar för fröken Svår. Det blev äntligen en paus i alla böcker och tentro. Det blev fest i en studentkorridor. Fröken Svår kastar skit på alal fulla studenter. Fröken Svår är så konstigt yr. Hon sitter och gungar på andra planeter, medan mamma sitter hemma och syr. Fröken Svår sover över hos en vän, som detg heter. 'Fröken Svår är så stilig och smal, klart hon har sina kval, men hon är helt normal.' Mamma är säkert nöjd. Fröken Svår är så begåvad i metafysiken. Hon hade femma i matte och slöjd. Gör nu inte mamma besviken.
Fröken Svår är en sån bra kameleont. I fem år, med snö, har hon smugit och ljugit. Fröken Svår sysslar inte med sånt. Nej, det är klart hon inte gör, det har ju mamma förbjudit. Mamma sitter hemma och syr. Tänk att dottern är ute på så roliga fester. Hon är färdig med alla bestyr. Allt är klart för deras årliga seglarsemester. Fröken Svår har gömts i snö. Hon var så konstigt slö och ville bara dö. Men mamma är säkert nöjd. Allting fungerar så bra i praktiken, och livet är frid och fröjd. Gör nu inte mamma besviken.
Fröken Svår gör små saker i smyg. Där hemam sitter mamma och syr i sn lycka. Nåt förljuget med alla betyg. Nåt förljuget med poäng och förbud, kan man tycka. Där finns inga farliga snår. Nej, det fanns inga farliga troll, där i huset. Bara mamma och fröken Svår. Vem har egentligen fört vem bakom ljuset?
Mamma är säkert nöjd. Solen går upp över huset och viken. Båten är klar och förtöjd. Gör nu inte mamma besviken. Mamma är säkert nöjd. Konstigt ljus över slangar och dropp på kliniken. Kanske blir semestern fördröjd. Kanske blir mamam besviken."
Alltid ge mer än man egentligen kan...
Det här är till Dig.
Och det slog mig att jag saknar Egypten - saknar kvällsflabben hos Tito. Men mest saknar jag känslan av att vara otvungen och min då nyförvärvade "mañana, mañana..."-mentalitet...
Jag behöver semester!
- Men du var ju ute och reste nyss...
Ja, fast det räcker ju inte. Behöver mer andrum, mera tid för mig och sånt som jag tycker om. Därför försöker jag planera in sånt som jag tycker är kul varje vecka. Och varje rolig sak markeras med en iten lila stjärna i kalendern - då känns det lite mer mysigt.
Mysigt... Tänk vad mysigt livet skulle kunna vara. Jag är en sån som älskar att ligga och dra mig på morgnarna. Och det bästa som finns är ju att kramas!
Därför var morgonen (och natten) en besvikelse. Allt det fina som fanns innan natten fanns inte längre kvar när han var trött. När jag blir trött så blir jag bara ännu mer gosig - men vissa är aldrig gosiga på riktigt. Och när morgonen kom kröp jag intill in i värmen. Skulle precis åla runt honom när han flyger upp ur sängen.
Och då säger lilla menlösa jag till mig själv: "Men han var ju i alla fall inte sur, eller sa nåt dumt..."
- Men, jävla mes! Det är ju inte det det handlar om. Det här en sorts respekt, mot mig. Ok at vi inte gillar samma saker, men när ska jag inse det och gå nån annanstans? Det räcker inte med att han inte är elak - han ska vara snäll också!
Men det är han ju...
- Men, fattar du inte?! Det är inte Dig han är snäll mot, det är bara för att dra nytta av situationen. Han vet ju vad du gillar...
Cynismen personifierad, det är jag det... Eller "Fröken Svår", som Winnerbäck skulle ha sagt. Att vara cynisk, tvär och svår, men ändå inte applicera det på sig själv...
Det är som veckans citat (förvisso inte för denna vecka): "Vi kan råda alla andra bättre än oss själva."
Årets nyårslöfte var att nu ska det bli mera jag - jag ska ta mer hänsyn till vad jag vill och behöver - inte vara så jävla överdrivet omtänksam...
Än så länge går det: skit! Har redan gett mig in i en ovärdig situation. Ja, jag behöver närheten och bekräftelsen, men inte på det här sättet, för det har så många negativa bieffekter...
OCh nu är det Winnerbäcks texter som snurrar runt, runt...
"Du kanska sa nånting som ingen alls förstod,
och som Du ångrade, emn som Du ändå sa.
Du kanske gick ett steg för långt för de försoffades,
så att de inte såg att det var bra.
Du ville ändra på dig själv och din värld,
men fick då ofrivilligt se att den var seg.
livet är en dans på rosor,
men det är en dans med svåra steg.
Du ville visa att Du fanns och att du levde,
och att inte allt var lika dött som de.
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra,
och att det gick att göra om.
Du ville bara hjälpa till och vara snäl
mot de som praktiskt taget ingenting förstår.
Du ville bara göra gott
och ändå fick du namnet Fröken Svår.
Och du fick höra utav vänner och bekanta
att 'Nu tar vi allt, för allting här är vårt!'
De sa att framtiden var ljus.
Nu har de bil och mat och hus.
De sa att ingenting var svårt.
Och Du fick höra att livet var en dan s på rosor,
och det blev en dans som stack dig hårt."
Ja, du, Lasse. Tänk vad många gånger du hållit mig över ytan...
Tänk att det ryms så mycket i ord. Ord måste vara bland det mest underbara som finns...
För att göra ännu et plagiat:
"Det blev sommar för fröken Svår. Det blev äntligen en paus i alla böcker och tentro. Det blev fest i en studentkorridor. Fröken Svår kastar skit på alal fulla studenter. Fröken Svår är så konstigt yr. Hon sitter och gungar på andra planeter, medan mamma sitter hemma och syr. Fröken Svår sover över hos en vän, som detg heter. 'Fröken Svår är så stilig och smal, klart hon har sina kval, men hon är helt normal.' Mamma är säkert nöjd. Fröken Svår är så begåvad i metafysiken. Hon hade femma i matte och slöjd. Gör nu inte mamma besviken.
Fröken Svår är en sån bra kameleont. I fem år, med snö, har hon smugit och ljugit. Fröken Svår sysslar inte med sånt. Nej, det är klart hon inte gör, det har ju mamma förbjudit. Mamma sitter hemma och syr. Tänk att dottern är ute på så roliga fester. Hon är färdig med alla bestyr. Allt är klart för deras årliga seglarsemester. Fröken Svår har gömts i snö. Hon var så konstigt slö och ville bara dö. Men mamma är säkert nöjd. Allting fungerar så bra i praktiken, och livet är frid och fröjd. Gör nu inte mamma besviken.
Fröken Svår gör små saker i smyg. Där hemam sitter mamma och syr i sn lycka. Nåt förljuget med alla betyg. Nåt förljuget med poäng och förbud, kan man tycka. Där finns inga farliga snår. Nej, det fanns inga farliga troll, där i huset. Bara mamma och fröken Svår. Vem har egentligen fört vem bakom ljuset?
Mamma är säkert nöjd. Solen går upp över huset och viken. Båten är klar och förtöjd. Gör nu inte mamma besviken. Mamma är säkert nöjd. Konstigt ljus över slangar och dropp på kliniken. Kanske blir semestern fördröjd. Kanske blir mamam besviken."
Alltid ge mer än man egentligen kan...
Det här är till Dig.
Storleken har betydelse
Ja, tyvärr, så är det...
Egentligen är det rent löjligt hur mycket i livet som mäts. Och desto löjligare är jag, med mitt längdkomplex, som sållar bort över hälften av den manliga befolkningen på en centimeter hit eller dit.
Fick en annan av alla de saker som kan mätas förevisad inatt. Och efter förevisningen var jhag övertygad om att det även där nästan är nödvändigt att sålla bort folk på millimetrarna.
Haha!
Vet att jag borde sluta med det där - det vet han också. Men ändå kan ingen av oss hålla oss borta, även fast vi har olika skäl för det. Jag för att jag inte vill vara utan honom, och han för att han är fysiskt driven. Ja, sorgligt men sant...
Idag har jag tränat - rundan är cirka 5 kilometer lång. Och stavarna jag använder är 125 centimeter innan träningen och 124 centimeter efter. Själv är jag 178 centimeter och kräver att en partner ska vara minst 5 centimeter längre.
Allt är egentligen avhängigt av siffror. Nördigt sagt, men sant, för allt går att räkna ut. Kanske inte sanningen, men vad som borde hända går att räkna på.
Därför borde det inte dröja mer än tre månader innan jag har hittat minst 1 ny att känna något för. Ändå vet jag att det kommer att ta minst 2 månader att komma över det jag känner nu och ta mig ur det här.
Efter träning är det viktigt att stretcha - stanna kvar i varje position minst 30 sekunder för att det ska ha nån påverkan.
Nu är det dags för bubbelbad - så jag ska glida ner i karet som rymmer 2 personer och just nu innehåller 39-gradigt vatten och snart 1 blöt jag.
Fy vad tråkig jag är idag - aja, jag är glad i alla fall! Det är nog därför det går lite trögt...
Jag är roligare när jag har nåt att kämpa för. Så nu ska jag börja kämpa snart...
Egentligen är det rent löjligt hur mycket i livet som mäts. Och desto löjligare är jag, med mitt längdkomplex, som sållar bort över hälften av den manliga befolkningen på en centimeter hit eller dit.
Fick en annan av alla de saker som kan mätas förevisad inatt. Och efter förevisningen var jhag övertygad om att det även där nästan är nödvändigt att sålla bort folk på millimetrarna.
Haha!
Vet att jag borde sluta med det där - det vet han också. Men ändå kan ingen av oss hålla oss borta, även fast vi har olika skäl för det. Jag för att jag inte vill vara utan honom, och han för att han är fysiskt driven. Ja, sorgligt men sant...
Idag har jag tränat - rundan är cirka 5 kilometer lång. Och stavarna jag använder är 125 centimeter innan träningen och 124 centimeter efter. Själv är jag 178 centimeter och kräver att en partner ska vara minst 5 centimeter längre.
Allt är egentligen avhängigt av siffror. Nördigt sagt, men sant, för allt går att räkna ut. Kanske inte sanningen, men vad som borde hända går att räkna på.
Därför borde det inte dröja mer än tre månader innan jag har hittat minst 1 ny att känna något för. Ändå vet jag att det kommer att ta minst 2 månader att komma över det jag känner nu och ta mig ur det här.
Efter träning är det viktigt att stretcha - stanna kvar i varje position minst 30 sekunder för att det ska ha nån påverkan.
Nu är det dags för bubbelbad - så jag ska glida ner i karet som rymmer 2 personer och just nu innehåller 39-gradigt vatten och snart 1 blöt jag.
Fy vad tråkig jag är idag - aja, jag är glad i alla fall! Det är nog därför det går lite trögt...
Jag är roligare när jag har nåt att kämpa för. Så nu ska jag börja kämpa snart...
lördag, februari 04, 2006
Är sååå stel...
Jenny hade rätt, man får betala för allt som man utsätter sin kropp för. Hade glömt det. Har inte haft så här ont på länge. Han inte mått så här dåligt på länge. Hade glömt hur det känns...
Det är nog psykosomatiskt, Inger hade rätt, det har hon alltid... Livet blir så mycket lättare om jag bara gör som Inger säger.
Men jag vill inte bli styrd, jag vill bara vara jag, kämpa vidare som jag är.
Igår var kul! Så skönt med adrenalin, att få dansa runt! Hittade en liten grupp att röra mig med. Men de var inte tillräckligt punkiga och jag var inte tillräckligt utmanande. Så vi gick åt skilda håll.
Åt skilda håll gick även jag och mitt span. Vi gick tillsammans, men åkte inte tillsammans. Jag pushades tills jag vågade vara framfusig nog att gå fram till honom. Han var så med, tills jag ställde den oåterkalleliga frågan. Då verkade han ställd och inte alls med... Så jag sumpade det. Men vad sumpade jag egentligen? Jag vet ju inte vad det hade kunnat bli.
Jag är ju ändå inte redo för nåt förhållande. Och jag överlever inte fler tilfälliga endast fysiska saker...
Gav någon ett löfte igår. Vi är lika hopplösa båda två. och ändå tycker och tänker vi så lika om att ha någon. Kanske är det därför..? Lovade att om vi inte har nån när vi slutar plugga så ska vi försöka.
Ojdå, det där kändes bekant... Lovade nån något liknande när jag var 15, fast då gällde det när vi fyllde 30 eller 40... Han var så ledsen... Men jag vet att med lite utveckling så hade det funkat bra. Men då gick det inte; vi var för lika. Vi präglades av för stort självförakt för att stå ut med att hela tiden bli påminda om sina egna brister när den andre uppvisade dem...
Självförakt... Hm... Sånt kan leda till självdestruktivitet. Och det behöver inte bara innebära att skada sig fysiskt. Det kan oxå vara att ständigt utsätta sig själv för situationer som man mår dåligt av.
- Hur gör man för att sluta vara självdestruktiv?
- Hur gör man för att börja respektera sig själv, inse sitt eget värde?
- Hur gör man för att börja leva på riktigt?
Det finns bara ett svar på den frågan:
- Att hitta sig själv och inse sitt eget värde.
Men vad händer om den man finner inte alls är värd att älskas?
- Skitsnack! Klart att du är värd att älskas! Förstår du inte att du är nästan allt för mig, för jag älskar dig?! Men sen när har du lagt någon vikt vid sånt som jag säger?
Ännu en dag har gått...
Än en gång har jag undvikit att inte vara jag.
Ännu en dag har jag motstått självdestruktivitetens frestelser...
Ännu en dag har jag inte föreslagit dig något.
- För min kropp är inte gratis! Den är inte heller ett verktyg för självdestruktivitet, eller som i ditt fall, njutning.
- Eller är det just det jag är; njutning? - Livsnjutning! *haha* Det är jag som plockar fram det bästa ur livet och ger det till dig. Jag ger dig lyckan.
"I´m free to be whatever I choose..."
Musik är underbart. Andas inte utan musik... *in* *ut* *in* *ut*
Får inte glömma att andas. *in* *ut* *in* *ut*
Ja, jag är blond...
Jenny hade rätt, man får betala för allt som man utsätter sin kropp för. Hade glömt det. Har inte haft så här ont på länge. Han inte mått så här dåligt på länge. Hade glömt hur det känns...
Det är nog psykosomatiskt, Inger hade rätt, det har hon alltid... Livet blir så mycket lättare om jag bara gör som Inger säger.
Men jag vill inte bli styrd, jag vill bara vara jag, kämpa vidare som jag är.
Igår var kul! Så skönt med adrenalin, att få dansa runt! Hittade en liten grupp att röra mig med. Men de var inte tillräckligt punkiga och jag var inte tillräckligt utmanande. Så vi gick åt skilda håll.
Åt skilda håll gick även jag och mitt span. Vi gick tillsammans, men åkte inte tillsammans. Jag pushades tills jag vågade vara framfusig nog att gå fram till honom. Han var så med, tills jag ställde den oåterkalleliga frågan. Då verkade han ställd och inte alls med... Så jag sumpade det. Men vad sumpade jag egentligen? Jag vet ju inte vad det hade kunnat bli.
Jag är ju ändå inte redo för nåt förhållande. Och jag överlever inte fler tilfälliga endast fysiska saker...
Gav någon ett löfte igår. Vi är lika hopplösa båda två. och ändå tycker och tänker vi så lika om att ha någon. Kanske är det därför..? Lovade att om vi inte har nån när vi slutar plugga så ska vi försöka.
Ojdå, det där kändes bekant... Lovade nån något liknande när jag var 15, fast då gällde det när vi fyllde 30 eller 40... Han var så ledsen... Men jag vet att med lite utveckling så hade det funkat bra. Men då gick det inte; vi var för lika. Vi präglades av för stort självförakt för att stå ut med att hela tiden bli påminda om sina egna brister när den andre uppvisade dem...
Självförakt... Hm... Sånt kan leda till självdestruktivitet. Och det behöver inte bara innebära att skada sig fysiskt. Det kan oxå vara att ständigt utsätta sig själv för situationer som man mår dåligt av.
- Hur gör man för att sluta vara självdestruktiv?
- Hur gör man för att börja respektera sig själv, inse sitt eget värde?
- Hur gör man för att börja leva på riktigt?
Det finns bara ett svar på den frågan:
- Att hitta sig själv och inse sitt eget värde.
Men vad händer om den man finner inte alls är värd att älskas?
- Skitsnack! Klart att du är värd att älskas! Förstår du inte att du är nästan allt för mig, för jag älskar dig?! Men sen när har du lagt någon vikt vid sånt som jag säger?
Ännu en dag har gått...
Än en gång har jag undvikit att inte vara jag.
Ännu en dag har jag motstått självdestruktivitetens frestelser...
Ännu en dag har jag inte föreslagit dig något.
- För min kropp är inte gratis! Den är inte heller ett verktyg för självdestruktivitet, eller som i ditt fall, njutning.
- Eller är det just det jag är; njutning? - Livsnjutning! *haha* Det är jag som plockar fram det bästa ur livet och ger det till dig. Jag ger dig lyckan.
"I´m free to be whatever I choose..."
Musik är underbart. Andas inte utan musik... *in* *ut* *in* *ut*
Får inte glömma att andas. *in* *ut* *in* *ut*
Ja, jag är blond...
fredag, februari 03, 2006
Reptilhjärnan går på högvarv...
Ibland är det bäst att inte tänka alls. För kroppen vet ju ändå vad som är bäst för att överleva.
Därför ska man inte tänka alls.
Jag är bara jävligt hård just nu - och så ska det vara, för det funkar inte annars. Och jag komemr inte att mjukna förrän jag är redo.
Men det finns ju tillfällen då även huvudet agerar efter reptilhjärnan - när man är full.
Och det ska jag åka i väg och bli nu!
Underbart med en klass full av människor att ha kul med! =)
Därför ska man inte tänka alls.
Jag är bara jävligt hård just nu - och så ska det vara, för det funkar inte annars. Och jag komemr inte att mjukna förrän jag är redo.
Men det finns ju tillfällen då även huvudet agerar efter reptilhjärnan - när man är full.
Och det ska jag åka i väg och bli nu!
Underbart med en klass full av människor att ha kul med! =)
torsdag, februari 02, 2006
Idag var en skitdag, men jag gick ändå ur den med ett leende.
Jag satt i alla fall av min tid i skolan.
- För det är det jag gör, sitter av tiden...
Att alla människor tar allt så personligt...
- JA, det är dig alla stirrar på!
- Ja, jag snackar konstant skit om dig!
- Ja, jag gäspar på grund av dig, inte för att det är dålig luft...
Tror du verkligen att du betyder så mycket? - Din paranoida jävel...
Idag blev jag tillfrågad om hur jag kände mig. Jag, sa att det var mellan 3 & 7. Ja, jag fuskade, det gör jag alltid. Men sen blev jag utfrågad om varför jag angav ett intervall och inte en exakt siffra. Det har du inte med att göra!
Låt mig va!
Tro inte att du förstår hur jag känner mig!
Och tro inte att jag tänker bekänna något inför dig... Du skulle ändå aldrig förstå det här med gummit som omger mig - som stöter bort allt, håller tätt och kramar åt så att ingenting kommer ut. Du skulle bara tycka synd om mig.
- Men jag är inget offer! Inte ens för omständigheterna!
Jag är ju bara jag!
Så behandla mig som en människa - någon som tänker, lever och känner.
Ge fan i mig!
Jag kan bara inte gråta - det är mitt problem. Men det är ändå inget problem, för det funkar inte att bryta ihop just nu, jag måste funka medan skiten pågår.
Och tro inte att du är viktig för mig. Insåg idag att jag inte sett dig på nästan två veckor och det gjorde mig inget. För du förstår inte varför jag träffar dig. Men jag förstår varför du träffar mig...
Vad du inte vet är att om jag bara hade samma syften som du så skulle jag gå någon annanstans. Tro inte att jag inte har nånstans att ta vägen.
Det är ju bara dig jag är ute efter. *pure*
Ännu någon att komma över. Men det fixar jag, för jag fixar det, för jag är jävligt stark! Osårbar...
Kram till bästa vännen! Bästaste människan i atmosfären!
Jag satt i alla fall av min tid i skolan.
- För det är det jag gör, sitter av tiden...
Att alla människor tar allt så personligt...
- JA, det är dig alla stirrar på!
- Ja, jag snackar konstant skit om dig!
- Ja, jag gäspar på grund av dig, inte för att det är dålig luft...
Tror du verkligen att du betyder så mycket? - Din paranoida jävel...
Idag blev jag tillfrågad om hur jag kände mig. Jag, sa att det var mellan 3 & 7. Ja, jag fuskade, det gör jag alltid. Men sen blev jag utfrågad om varför jag angav ett intervall och inte en exakt siffra. Det har du inte med att göra!
Låt mig va!
Tro inte att du förstår hur jag känner mig!
Och tro inte att jag tänker bekänna något inför dig... Du skulle ändå aldrig förstå det här med gummit som omger mig - som stöter bort allt, håller tätt och kramar åt så att ingenting kommer ut. Du skulle bara tycka synd om mig.
- Men jag är inget offer! Inte ens för omständigheterna!
Jag är ju bara jag!
Så behandla mig som en människa - någon som tänker, lever och känner.
Ge fan i mig!
Jag kan bara inte gråta - det är mitt problem. Men det är ändå inget problem, för det funkar inte att bryta ihop just nu, jag måste funka medan skiten pågår.
Och tro inte att du är viktig för mig. Insåg idag att jag inte sett dig på nästan två veckor och det gjorde mig inget. För du förstår inte varför jag träffar dig. Men jag förstår varför du träffar mig...
Vad du inte vet är att om jag bara hade samma syften som du så skulle jag gå någon annanstans. Tro inte att jag inte har nånstans att ta vägen.
Det är ju bara dig jag är ute efter. *pure*
Ännu någon att komma över. Men det fixar jag, för jag fixar det, för jag är jävligt stark! Osårbar...
Kram till bästa vännen! Bästaste människan i atmosfären!
onsdag, februari 01, 2006
Arbeit macht frei
Jo, så e det faktiskt; arbete ger frihet. Eller i alla fall mitt arbete. Eller det ger mig i alal fall glädje och energi. Aldrig blir jag så glad som i vissa situationer när jag jobbar. Allt man får är så ärligt. Och för det mesta får jag kärlek. Det är klart att det kan vara skit, att jag blir kallad en massa elaka saker, portad i vissa lägenheter eller "avskedad". Men när jag får den glada kommentaren "Åh, är du här?", så bara smälter jag. Ibland kan jag till och med få komplimanger. Den vanligaste är "Du är söt", men idag fick jag höra "Du har vackra bröst" - totalt ogrundat, men ändå. Och så kollegorna - att de flesta är såna som vill pusha dig och underlätta allt du gör genom uppmuntran och stöd. Och idag fick jag en hel hög med komplimanger för att jag var musikalisk och sjöng bra.
Mitt arbete ger mig frihet och en känsla av att jag räcker till både för mig själv och andra.
Det är en frihet att kunna komma ifrån skoltänket och all skit hemma och få jobba lite. Och jag är aldrig så glad när jag kommer till skolan som när jag har jobbat innan =)
Idag blav det rakt på sak, rent liksom. Det känns inte som jag. Så jag läser inte igenbom vad jag har skrivit, för då kommer jag bara att radera alltihop...
Jag är inte så här enkel som jag låter nu - jag är mycket svårare än så, om jag nu inte vill göra det lätt för dig.
Det finns bara fem personer som verkligen vet vem jag är - och dem utsätter jag konstant för mig själv. Tack, men jag ska försöka att inte ge dricks, utan behålla växeln själv. =P
Imorgon är en ny dag.
En dag då jag ska åka till en skola så full av innehållsrika beskrivningar av nonsens.
Där ska jag tillbringa åtta timmar av min dag och det kommer antagligen att ge mig huvudvärk...
Fick en glimt av dig på jobbet idag - du var med på ett foto på ett dagboksblad. Fick ont i magen och önskade att jag hade varit med - även om jag vet att det hade varit mer plågsamt än att inte vara det... För när du är nära är det ännu svårare att nå dig.
Men eftersom jag ändå är totalt bortgjort och bjuder ut mig till extrapris, så kommer det att dröja innan du når in i mig igen...
Igår satt känslorna nästan på utsidan.
Idag har jag dem under kontroll, en bit in. Aldrig mera hormoner!
Aldrig mera låta trötthet låta mig tappa kontrollen. Det är bara det som får mig att släppa ut och släppa in. (Inte ens när jag är full tappar jag.)
Du har aldrig sett mig som jag är när jag tappar kontrollen, när jag är helt hjälplös. Därför kan jag inte lita på dig. Lika lite som du någonsin kommer att låta mig stanna.
God natt!
Mitt arbete ger mig frihet och en känsla av att jag räcker till både för mig själv och andra.
Det är en frihet att kunna komma ifrån skoltänket och all skit hemma och få jobba lite. Och jag är aldrig så glad när jag kommer till skolan som när jag har jobbat innan =)
Idag blav det rakt på sak, rent liksom. Det känns inte som jag. Så jag läser inte igenbom vad jag har skrivit, för då kommer jag bara att radera alltihop...
Jag är inte så här enkel som jag låter nu - jag är mycket svårare än så, om jag nu inte vill göra det lätt för dig.
Det finns bara fem personer som verkligen vet vem jag är - och dem utsätter jag konstant för mig själv. Tack, men jag ska försöka att inte ge dricks, utan behålla växeln själv. =P
Imorgon är en ny dag.
En dag då jag ska åka till en skola så full av innehållsrika beskrivningar av nonsens.
Där ska jag tillbringa åtta timmar av min dag och det kommer antagligen att ge mig huvudvärk...
Fick en glimt av dig på jobbet idag - du var med på ett foto på ett dagboksblad. Fick ont i magen och önskade att jag hade varit med - även om jag vet att det hade varit mer plågsamt än att inte vara det... För när du är nära är det ännu svårare att nå dig.
Men eftersom jag ändå är totalt bortgjort och bjuder ut mig till extrapris, så kommer det att dröja innan du når in i mig igen...
Igår satt känslorna nästan på utsidan.
Idag har jag dem under kontroll, en bit in. Aldrig mera hormoner!
Aldrig mera låta trötthet låta mig tappa kontrollen. Det är bara det som får mig att släppa ut och släppa in. (Inte ens när jag är full tappar jag.)
Du har aldrig sett mig som jag är när jag tappar kontrollen, när jag är helt hjälplös. Därför kan jag inte lita på dig. Lika lite som du någonsin kommer att låta mig stanna.
God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)