Känner mig helt tom på något att skriva.
Men egentligen vet jag att jag har för mycket att skriva, och att allt bara snurrar runt - runt, utan att jag fastnar för någonting...

Jag tror att jag har hängt upp mig vid något som gör mig glad. Men jag tror också att jag har skapat mig en idelabild av honom som han inte kan leva upp till.
Jag hoppas att när jag öppnar ögonen så ska han stå där, som den bilden jag vill att han ska manifestera.

Jag är väldigt kräsen - det gäller allt!
Mat, musik, vänner, böcker, kläder, killar...
Och är man kräsen så får man nästan skylla sig själv om inget blir tiktigt som man vill ha det.

Mañana, mañana... Jag hoppas att morgondagen ska ge mig det jag söker.

Nu råkar det ju vara så att just imorgon ska jag jobba...
Men det är ju just jobbat som har erbjudit mig så många nya uppslag.
Som har gett upphov till bilder som faktiskt är möjliga att uppnå. Fast endast i teorin...

Jag tycker om mitt jobb, men jag känner på mig att morgondagen kommer att bli hård... Särskilt som jag ska vara på jobbet om 8,5 timmar... Och stanna där i 13 timmar...
Men jag har oftast väldigt roligt på jobbet!
Senast blev det pulkarace och ABBA-show. Inför imorgon hoppas jag på bio - eller mera pulka!

Men om jag nu är så kräsen, varför håller kräsenheten inte i sig under någon längre tid? Så fort jag hittat något som kan tyckas falla innanför mina ramar, så nöjer jag mig. Och sen gör jag allt för att upprätthålla någon annans nöjdhet.
Ja, jag är expert på att tillfredsställa - alla utom mig själv...

Jag är jävligt bra på mycket! Men jag uttrycker det som att jag kan "lite om mycket". Och jag kan alldeles för lite om hur jag ska göra mig själv lycklig.

För det handlar inte om att någon annan ska göra en lycklig.
Det funkar alltså inte att träffa någon och hoppas att den ska göra en lycklig.
Man måste själv vara lycklig först - veta hur man själv gör sig lycklig.
Sen kan man bjuda in någon annan. Och hoppas att den skapar eufori...

Jag vill sväva...
Men först måste jag lära mig att flyta...
Och det kommer inte att gå genom att ha falska föreställningar om omvärlden.

Fy, vad hemskt allt som jag skriver låter.
Men jag vet ju att det är så mycket lättare att skriva när man är ledsen, och att det är lättare att uttrycka sig negativt än positivt...
Jag vet ju hur jag är... - Jävligt stark!
Kom an - om du vågar!
Ja, det är en utmaning, för jag vet att du inte vågar...

Det är så mycket som man inte vågar.
Jag är rädd för:
Höjder, vissa insekter, vassa saker, olyckor, mörkret, döden, ensamheten, mig själv, "dig" (och så lite andra saker)...
Ibland tror jag att jag är rädd för allt - mer eller mindre...
Men jag vet också att jag klarar av nästan allt:
En gång brottade jag ner en 100 kilos man. Och en annan gång lyckades jag hålla vår gympalärare nedtryckt i golvet tills han gav upp - och det bara med kroppstyngd och inre fokus (ki). Och en annan gång så var jag inte längre rädd för att gå hem i mörkret. Och en annan gång var jag inte längre rädd för att göra bort mig på ett dansgolv - för det går ju inte!
Så passa dig! - Våga inte göra mig olycklig... För då går jag...
Jag är så löjligt bra på att hålla fast vid saker - men det är bättre nu. För jag vet vad som inte är acceptabelt.

"Nevermore, nevermore..."