Jag vet att jag sa att det är illa när man inte kan äta själv längre...
Hur illa är det inte då när man inte längre kan förflytta sig av egen kraft.

Och hur illa är det när man inte längre kan tycka att intimhygien är förnedrande och pinsamt?

Det blir allt svårare att förneka för sig själv hur illa det är...
Och jag är ändå en av dem som har lättast för att acceptera läget.
Det blir ändå allt svårare att vara glad. Grät på vägen hemifrån idag...

Att bara gå och vänta...
Vänta på att nåt hemskt ska hända...

Idag (eller om det var igår) fick han den första tabletten i en ny kur. Läkemedlet är helt nytt och varje tablett kostar över 500 :- (!!!) Det är meningen att tabletterna ska stoppa spridningen under viloperioderna - alltså mellan giftdoserna.
Och han sa: "Nu kör vi!" Han ville verkligen satsa på det här - ville att det skulle fungera...
Men han vet ju inte att det inte kommer att räcka - han kommer ändå inte att klara det...
- Istället stannar hoppet kvar i familjen - för det finns ju en liten möjlighet att han kanske...

Ja, han kanske...
- Och varje gång jag inser att det är "kanske inte" blir jag så ledsen...

Fan också!