Det känns inte bra att bli påmind om verkligheten...
Jag trodde ju inte att det skulle bli så här svårt...
Men det är klart att ingenting är lätt...
Om livet vore lätt, så vore det ju ingen konst att leva.
För det är en konst att leva.
Jag trodde att man nån gång skulle få en paus från eländet i livet. Och jag hade rätt, men pausen blev väldigt kort.
Ständigt bli man nedtagen på jorden, ned i en grop bara! Och sen får man klättra bäst man kan...
- Fast vissa är ju väldigt bra på att klättra.
Jag önskar att jag vore bra på att släta ut livet - att det inte gick upp så långt och framför allt inte ner så långt...
Men å andra sidan så älskar jag ju att vara där uppe! - Lever för kicken, som Winnerbäck skulle ha sagt...
Det är farligt sånt där. Att vilja vara uppe, då blir det lätt att man tar den lättaste vägen...
Jag är bra på att göra det lätt för mig. Hm... Men jag vill ha ett lätt liv.
- Kan man bli lycklig även om livet inte är lätt?
- Skulle jag kunna leva ett lätt liv?
Det känns inte heller bra att bli betraktad med medlidande!
Jag säger till om jag vill ha sympati! (Och det är skillnad mellan sympati och empati...)
Ja, jag är tillräckligt kompetent för att kunna prata och uttrycka mina önskningar!
- Bara för att jag har det jobbigt just nu, betyder det inte att jag inte är densamma som innan. - Jag är ju jag! Så behandla mig som vanligt då! Jag vill ha ett vanligt liv så länge det är möjligt...
Nej, nu är det dags att ägna sig åt lite ytligheter. Engagera sig i någons fiktiva verklighet en stund.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar