Jag undrar jag...
Efter en sommar inom äldrevården sa jag bara: "Aldrig mer!" Jag skulle aldrig mer vara en del av denna misär. Och jag bestämde mig för att 1) aldrig bli gammal 2) inte hamna på äldreboende, om jag nu blir gammal...
Men vad spelar det för roll om man hamnar på hem eller inte när man blir gammal?
Det är misär att inte längre kunna ta hand om sig själv, ta ansvar för sitt liv, överlämna sig åt någon annan... Hur värdigt är det att få hjälp att klä på och av sig, att få hjälp på toaletten? Och hur värdigt är det att inte längre kunna göra egna val?
- Att livsförmågan minskar för varje dag...
Men man kan ju ge omsorg på ett värdigt sätt, var det nån som sa.
- Jaså? Hur menar du då? Hur gör du då för att jag inte ska känna mig förnedrad varje gång du måste hjälpa mig med något?
Jag tror inte att förnedringen uppkommer av bemötandet utan av att känna skam inför sig själv (och andra), för att man inte längre klarar av vad man "borde".
Det farliga är när man accepterar situationen och inte längre känenr isg förnedrad, utan ser det som en naturlig del av vardagen. Då är man hopplöst förlorad, då finns det bara en väg kvar: utför...
I äldrevården fick vi lära oss att det var viktigt att uppmuntra dem att äta själva. Att inte ta ifrån dem deras sista möjlighet att vara självständiga - för det var vad det innebar. För vi visste att när någon en gång hade fått behov av att bli matad så hade hon inte långt kvar, för då skulle hon inte längre ha lust att försöka överleva.
Den magiska gränsen mellan liv och död: att kunna äta själv...
Men i vissa livssituationer finns inga "borde", då får man vara hjälplös.
- Och en del behöver inte ens bli gamla för att hamna där...
Ett förtydligande: Det här handlar inte om fysiska funktionshinder - det handlar om dödligt förfall...
Och vad är skillnaden? - Skillnaden går vid att man påstår att funktionshindrade har så mycket att ge. Och så självklart: att de inte är döende...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar