Besvikelse...

Vad händer när man plötsligt inser att världen inte kan leva upp till ens förväntningar?
Hur hanterar man det?
Kommer besvikelsen någonsin att försvinna?
- Eller räcker det med en omvärdering av förväntningarna?

I det här fallet tror jag faktiskt inte att förväntningarna är för höga.
Jag tror däremot att de behöver ett tillägg: "Upphör aldrig att förvånas, upphör aldrig att bli besviken."

Nej, jag tror inte att det är rätt att inte ha förväntningar, för att slippa bli besviken.
Däremot tror jag att det är viktigt att vara medveten om att amn kan bli just, besviken...

Jag vill ju bara att någon ska se mig.
Att någon ska förstå hur jag har det.
Att någon ska se mitt liv, hur jag gör det.
Och att någon ska visa hänsyn genom att inte göra inskränkningar i det jag försöker uppnå;ett drägligt och väl fungerande liv...

Ja ok, jag har väl enormt mycket hormoner just nu. Men jag tycker ändå att jag kan ha rätt att vara ledsen...
Och så är jag trött... Då blir allting så mycket större.

Men tänk om det inte är litet, tänk om det är många små saker som har satts ihop till någonting som blev alldeles för stort...
Ja, så är det nog.
Jag har sparat för länge.
Och så har jag något stort att hantera också...

Hur gör man?
Hur får man sitt liv att fungera som man vill?

Det är såna här stunder som man inte vill vara ensam...
Är det sånt man har vänner till kanske?
Men egentligen så klarar jag inte av sällskap just nu... Känner mig så avig, obekväm, fel...

Så nu ska jag retirera till mitt hörn och gömma mig under täcket.
Vrida mig av olust en stund innan jag somnar.
Sen kommer jag att vakna alldeles för tidigt och jobba ett morgonpass.
Men innan dess måste jag in i badrummet - och varför är jag inte där nu? För att det är ockuperat...
Jag vill ju bara få sova...

God natt till er som kan sova gott!